Hur skulle hundraårsgalan kunna återge en sådan mångfald på drygt två timmar? Och kunde jubileumskavalkaden bli något mer än den vanliga nostalgiska svängdörrskvällen: en massa återträffar med kända nummer - kära kanske, men inte det minsta nya och spännande?

Svaret på fråga ett är "nej", förstås. Men de lokalt förankrade artisterna i olika åldrar fixade god spridning; all den brokiga musiken balanserades upp av Anders "Anders & Måns" Johanssons hisnande nördiga föredrag och Emil Jensens dikter/klokheter/humor. Och spänningen - tja, om man nu som jag hade turen (eller vad det ska kallas) att höra flera av artisterna för första gången, så fick man sin dos av aha-upplevelser.

Mikael Wiehe, som 1975 var med och drog igång rörelsen för att göra Victoria-biografen till kulturhus, konstaterade att "det är tack vare mig och några till som detta inte blev en p-plats och ni kan sitta här idag", med den glimten-i-ögat-självgodhet som han så elegant kommer undan med. Sedan fick vi politik och allemansrätt: "Victor Jara", "En sång till modet" och Woody Guthries "This Land Is Your Land" på svenska. Gamla godingar, men levererade med så mycket patos att de kändes ändå. Bernt Andersson skötte dragspel och piano.

Miriam Aïda och Mats Andersson med det grymt fullmatade gitarrspelet lekte sig igenom hennes portugisiska tolkningar av svenska visor och demonstrerade återigen att kultur kan vara något ganska relativt. Det man tror är typiskt svenskt kan plötsligt kännas förbluffande brasilianskt. Efter Aïdas "Gör mig lite levande"- duett med Jacques Werup förde Werup, med Jan Lundgren på piano, på sitt välkända vis in existensen, allvaret och det längtansfyllda vemodet i galan.

Andi Almqvists raggiga och rockskodda singer-songwriterstil i trioformat kändes direkt och uppfriskande i två nya låtar och blev den totala kontrasten till Edda Magnasons snirkliga finsnickrade pianopop, där vissa melodislingor sänder kinesiska signaler och Kate Bushs ande svävar över Magnasons ändå mycket personliga låtskapelser. Gaby and the Guns snärtiga och stämsångstajta vispop, nu på bara två akustiska gitarrer, var en tredje typ av musikstation.

Anders Johansson använde overheadprojektor och talade om firande och kommunal logik med starten i fotoboken "Naturfotograferna 25 år". Bitvis hysteriskt roligt. Men huvudnyckeln till den lyckade kvällen satt ändå konferencieren Emil Jensen med, naturlig och självklar i rollen utan att förhäva sig. Jensen tänkvärda och berörande ordkonster och sånger, med humorn och kärleken till människan som propellrar, är verkligen något alldeles extra. Han skulle kunna vara sin egen gala.

Så tack retroaktivt, Wiehe & co! Att sitta vid det här kulturpicknickvattenhålet, där de mest olika upplevelser är möjliga, är mycket roligare än att fickparkera.