Bakom denna allians står Pamela Geller, känd antiislamist, som bland annat lierat sig med högerextrema English Defence League.
Namnet SION är talande. Förr var det en judisk världskonspiration. Nu är det islam. I stället för judiskt storkapital och lobbygrupper talas det om muslimsk infiltration, där till och med president Obama misstänkliggörs.
Tankarna skulle vara löjeväckande om det inte vore för den spridning de har fått utanför den hårda kärnan av propagandister. Nu senast då presidentkandidat Mitt Romney beskrev skillnaden mellan ockupationsmakten Israel och de ockuperade palestinierna som en fråga om olika kulturer.
Lars Vilks har fått betala ett högt pris för en ganska osofistikerad teckning. Naturligtvis ska vi inte tåla några religiösa moral- eller uppförandepoliser, som plågar människor. Men, för att citera Per Svensson, vi har hanterat skägg och svartrockar förr.
Att bli inbjuden och berätta om rondellhunden är förstås ett sätt att hantera dessa skägg och svartrockar. Men inte denna gång.
SION är inte ett öppet diskussionsforum, det är en propagandacentral. Intervjuad i gårdagens Kulturnytt I P1 förnekade Vilks att han delade organisationens fruktan för att islam hotade västvärlden. Bara för att strax tillägga, att stora delar av den islamska världen inte passar in i ett modernt samhälle. Utan att kunna precisera exakt vad han egentligen syftade på. Därmed gled han från religionskritik över i en föreställningsvärld, som tilldels också är SIONs.
Är Vilks bara aningslös? Det kan han knappast vara inför SION eller English Defence League.
Naturligtvis kan radikala konstnärer ha fördomar. Till och med drivas av dem. Lars Hillersbergs antisemitism är ett exempel; talar vi sexism blir listan mycket lång. Vem är förvånad, konst görs ju av människor i ett samhälle. Men det är också rimligt att om och om igen ompröva all slags ideologiskapande verksamhet. Inte minst se sig själv.
Det måste också Vilks i grunden tycka. Rondellhunden kom ju att skära in i en värld av tabun och överenskommelser. Bortom samförstånden. Men som ideologikritiker måste konstnären också fatta, att utvecklingen av verkets berättelse inte är likgiltig. Det finns många som gärna vill vara där och lägga till och dra ifrån, om ett konstverk blir tillräckligt känt.
Genom att delta som konstnär legitimerar Lars Vilks högerextrema rörelser som SION, och rondellhunden förvandlas från kritiskt verk till pamflett à la der Stürmer. Ingen vill detta hellre än den antimuslimska allians, som bjudit in honom. Pamflett och konst rimmar illa.
Må Lars Vilks besinna sig och tacka nej. Skälen är uppenbara. Och rondellhunden slipper ideologiskt strypkoppel.