Så har då den svenska nationaldagen blivit en helgdag och ersatt en kristen
högtid som arbetsfri dag. En förändring som innebär att fokus förskjuts från
det kristna mot det nationella. Under denna dag förväntas vi, tillsammans
med kungligheter i svensk folkdräkt viftande med svenska flaggor och
sjungande nationalsången, bekräfta vår svenskhet.
Samtidigt närmar sig fotbolls-VM i Tyskland, och på tv och i radio - och
säkerligen i många fikarum - analyseras och diskuteras vilka lag i
kvalgruppen som Sverige kan slå och om det nu inte äntligen är dags för ett
svenskt VM-guld. Det råder nationell yra och svenskarna skall vinna över de
andra nationerna.
Men vad är det som skapar nationell tillhörighet? Vad är det som gör någon
till just svensk? Räcker det med att man bor inom Sveriges gränser för att
vara svensk eller bli betraktad som sådan?
När någon flyttar till Sverige anses denna person sällan automatiskt vara
svensk. Hon eller han måste uppfylla vissa kriterier. Juridiskt sett blir
man svensk när man fått svenskt medborgarskap, men detta tycks inte räcka.
Vid tidigare undersökningar, gjorda vid universiteten i Umeå och Uppsala,
tillfrågades människor i Sverige om vad de avser med att vara svensk. Två
svar dominerade. Det ena var att det är viktigt att kunna tala svenska,
vilket i stort sett samtliga ansåg. Det andra var att man skall respektera
svenskt statsskick och svenska lagar.
Det senare innebär alltså att det inte spelar någon roll vilket
medborgarskap man har eller om man har en ickesvensk bakgrund - håller man
sig bara på rätt sida om lagen så är man svensk. Men i förlängningen innebär
svaret också att alla som bryter mot svenska lagar - och handen på hjärtat,
vem av oss har inte gjort det? - inte skulle vara att betrakta som riktiga
svenskar. Frågan är bara vad dessa personer då är: Invandrare? Brottslingar?
Kan vi tänka oss en dikotomi som innebär att man antingen är svensk eller så
är man förbrytare? En svensk förbrytare skulle därmed inte existera.
Om laglydighet och kunskaper i svenska är avgörande för att vara svensk
borde den muslimska kvinnans huvudduk inte vara något hinder. En majoritet
av svenskarna instämmer också i att en svensk kan vara muslim. Å andra sidan
är religionen en aspekt som för många överskrider den nationella
identiteten. Religiös tillhörighet är istället något transnationellt eller
snarare "icke-nationellt". En kvinna tillhörande Jehovas vittnen uttrycker
det så här: "Du är svenska, du är chilenska, du är danska, du är kinesiska?
Nej! Du är Jehovas vittne eller du är inte Jehovas vittne. Man måste
respektera varandra, men det som har betydelse är den religiösa
tillhörigheten."
Så nationalitet är kanske trots allt inte alltid avgörande för vilka vi
menar oss vara. Och borde inte dagens globaliserade samhälle innebära att
nationalitet spelat ut sin roll som identitetsmarkör? Den starka
identifikationen till nationen som framkommer i dessa dagar och den starka
tillhörighet som svensken känner till just Sverige kommer kanske i framtiden
att ersättas av musik, fotbollskunnande eller religion. Ett framtida
fotbolls-VM skulle kunna ha matcher mellan Jehovas vittnen och muslimer, och
de tävlande om OS-guldet på 100 meter skulle kunna vara Wassan Karlsson
(student), Elena Said (hip-hopare), Sow Lu Jones (Amnesty International) och
Isra Perez (vegan).
Undersökningar visar att yngre och de med längre utbildning lägger mindre
vikt vid nationen Sverige och nationella symboler. Kanske kommer
nationalitet i framtiden inte längre att vara det som avgör vem vi känner
gemenskap med. Och vad händer då med morgondagens helgdag?
MAGDALENA NORDIN
fil dr i religionssociologi och lärare vid Imer, Malmö högskola