Jag kunde inte tro mina ögon – men där stod den. En så kallad ”damtidning”, skapad av al-Qaida. Tidningens namn kan översättas med ”The Majestic Woman”, eller ”Den mäktiga kvinnan”, och ges ut via en av terrororganisationens största mediekanaler.
I utgåvan jag fick tag på finns en intervju med en änka efter en man som offrat sitt liv i ett självmordsdåd. ”Hjältinnan” i fråga talar om sin stolthet och glädje över makens martyrskap, och reducerar kvinnans roll till att vara ett slags påhejare när mannen ska ge sitt liv.
Absurditeterna läggs till varandra: på omslaget finns en bild av en kvinna (eller vad man kan anta är en kvinna under tunga svarta kläder) i anslutning till en rubrik om ”sju steg till den perfekta hyn” – samma hy som inte någonsin ska få möta solen, andas eller med en endaste centimeter exponeras för männens lystna blickar.
Tidningen kallar sig ”islamistisk och feministisk”. Jag ska inte ge mig på de skriande motsättningarna i en sådan beskrivning, eller på tidningens uppenbara del i processen att hjärntvätta och skapa världsfrånvända, självmordsbenägna och patriarkala kvinnor. Al-Qaida vet bara alltför väl att det inte finns något som kan tävla med en burkatäckt kvinna vad det gäller effektivitet och farlighet. Hon kan röra sig från en plats till en annan utan att någon kräver att hon legitimerar sig, vilket gör henne till en möjlig vandrande bomb som utan frågor kan röra sig på gatorna.
En sak till: ”Den mäktiga kvinnan” påstår sig stå för modernitet och 2000-tal. Det behöver inte ytterligare kommenteras.
Senare samma dag råkade jag ut för detta igen: jag kunde inte tro mina ögon. Men där fanns den, på min datorskärm: nyheten om att 36 iranska universitet kommer att utesluta kvinnor från arbetet det nästkommande året, i upp till 77 olika ämnen, som kemi, datavetenskap, kärnfysik, ekonomi- och affärsstudier, utbildning och engelska. Rektorn för ett av universiteten kommenterar stolt: ”Vi behöver inga kvinnliga studenter alls.”
Nästan precis samtidigt, på själva baksidan av kvinnoförtryckets mynt – med det menar jag Saudiarabien – planeras nu en industristad för enbart kvinnor. I denna stad skapas alltså en arbetsmiljö helt i linje med kungadömets stränga tradition av könssegregering och sharialagar som ännu inte i det tjugoförsta århundradet tillåter kvinnor att köra bil.
Vad kan sägas om djupet av denna diskriminering, detta underkuvande, denna grymhet och denna sorgliga etik? Jag förstår uppriktigt sagt inte hur en kvinna kan vara kvinna i min del av världen utan att vara konstant rasande över alla förolämpningar och kränkningar, oavsett om dessa syftar till att utradera eller utnyttja henne. Och våga inte tänka tanken att min situation, som libanesisk kvinna, skulle vara så mycket bättre. Tro det eller ej: om en kvinna blir våldtagen och våldtäktsmannen går med på att gifta sig med henne, så slipper han alla former av juridisk påföljd. Det är bara ett exempel på diskriminerande stenålderslagar här i ”Mellanösterns Schweiz”.
Många kvinnor frågar mig ständigt: Vad kan vi göra för att förbättra vår situation? Jag är övertygad om att en effektiv metod för att hantera åtminstone några av de nedtryckande och våldsamma effekterna av machosamhället är ekonomiskt oberoende. Machokulturen är ett resultat av ett slags jägarideal – om jag matar dig, så äger jag dig. Den idén fick nytt bränsle av den monoteistiska teorin om mannens revben som kvinnans ursprung; kvinnan är bara en liten del av en manlig helhet. Det är alltså av yttersta vikt att kvinnor omkullkastar det här tankesättet genom att ta sig in i arbetslivet och försörja sig själva. Även om många redan gör exakt det är andelen helt självförsörjande kvinnor mycket låg i arabvärlden. Få arabiska kvinnor fostras till att tänka på värdet i finansiellt oberoende. Till och med kvinnor som har en klar idé om jämställdhet och/eller har en universitetsutbildning lutar sig ofta på män för att få sina behov mötta – om det så handlar om en klänning, ett smycke, en bil eller ett hus.
Oberoendet får man betala ett pris för: hårt arbete. Men den dag du slutar be din pappa, din bror eller din man om pengar när du ska köpa något du vill ha eller behöver, då kan du på riktigt påstå att du har en frihet.
För en tid sedan följde jag min trettonårige son till ett födelsedagskalas. Plötsligt råkade jag höra en av hans klasskamrater säga till en kompis: ”När jag blir stor och gifter mig, ska jag be min man att köpa en Porsche till mig”. Jag klev fram till henne och sa: ”Skulle det inte vara bättre om du börjar jobba och köper den där Porschen själv i stället?”
Den dag då Leila och hennes kompisar besvarar den frågan med ett starkt och självklart ”ja”, då ska jag våga tro att saker och ting kan förändras på riktigt i arabvärlden.
Joumana Haddad
författare och journalist i Libanon, och återkommande medarbetare i Sydsvenskan. Hennes senaste bok ”Superman is an Arab” finns tillgänglig på engelska.