Det finns en målning av Piet Mondrian på MoMa i New York, som föreställer ett
rutnät i gult, där röda, blå och vita fyrkanter tycks pulsera fram.
Målningen tolkar New Yorks gatusystem. Den heter ”Broadway Boogie Woogie”
och är målad 1942. Det är Manhattan som ett målat partitur. Som gospel,
blues och dans.
1811, för 200 år sedan, antogs den rutnätsplan som skulle göra New York till
ikonen bland 1900-talets västerländska städer: The Commissioners Plan över
Manhattan. Planen antogs med orden: ”En stad ska skapas först och främst för
att bebos av människor och den räta gatan och det rätvinkliga huset är det
billigaste och mest bekväma mönstret att bo i”. Planförfattarna slog
självsäkert fast att här skulle inte finnas några ”cirklar, ovaler eller
stjärnor”.
Ett enda stort rutnät från 14:e gatan till Washington Heights, helt okänsligt
för geografi eller topologi, utan torg eller platser.
På ena ledden 155 gator (tio av dem extra breda) och på den andra 11 stycken
breda avenyer. 2000 kvarter, 60 gånger 250 meter. En mängd tomter utskurna
ur detta, 7,6 meter breda och 30 meter djupa. Rutnätet blev en perfekt
spelplan för spekulationsekonomi. Höga hus på en tomt, lägre på en annan.
Stadsbyggande inte som en konst, utan som en plats för fastighetsekonomisk
frihet, inom en sträng plan.
1800-talets européer verkade inte gilla New Yorks rutnät. Stadsplanearkitekten
Camillo Sitte (1843–1903) ansåg det ”förlamande”, en fiende till ”det
konstnärliga” och ”en plats utan historia endast till för att tjäna pengar”.
Jean Paul Sartre hamnade i korsningen 52:a gatan och Lexington Avenue och
konstaterade att ”den här rumsliga precisionen inte åtföljs av någon
känslomässig”.
När rutnätet började fyllas på med människor, som mest efter 1880, fick man
problem med hur de rutnätiga tomterna hade bebyggts utan kontroll, utan
rymd, utan ljus eller ventilation. Rutnätets trängsel öppnade för flytten ut
från Manhattan, broar började byggas över vattnet. I slutänden blev det till
flykten till förorten. Tony Sopranos stadsjeep i trafikspagettin vid New
Jersey turnpike, villamattorna.
Manhattan har inte alltid varit en perfekt plats, men den har varit vad man
idag skulle kalla hållbar.
När man ser på planen idag ser den så säker och självklar ut. Det är en
lockelse att bara kopiera den. Rulla ut och håva in berömmet. Men det är
inte planformen som i så fall ska kopieras utan förståelsen för ekonomin och
rörelsen i den.
Nu skissar man på stora nya stadsdelar i hamnen i Helsingborg, i Hyllie, i
Norra Sorgenfri och i Nyhamnen i Malmö. Då är frågan om fastighetsekonomi
lika viktig som den var i New York 1811. Hur ser vår tids tomter ut? Vem kan
köpa dem och bygga på dem? Finns det en positiv spekulation? Hur mycket inom
den organiserade planen ska man styra?
Inte Manhattan-planen som form, utan som idé. Nya idéer som ger förutsättning
för det man lyckades med i New York. Planer som håller att dansa till. I 200
år.
Dan Hallemar
arkitekturskribent