Malmö från den ljusa sidan

Jag frågar en vän: Varför bor du i Malmö?

Jag är nog inte rätt person att svara på det, säger han.

Det finns ingen särskild anledning till att han rotat sig just här. Man måste ju bo någonstans.

Han är en av stadens yngre kulturarbetare men refererar inte till deras standard­förklaring nummer 1: att Malmö är Sveriges Berlin – ”Poor but sexy”, som det heter där.

Den rimliga följdfrågan är: Varför bor jag själv här? Efter universitetsstudierna i Lund var flytten hit logisk. Till skillnad från gentrifierade, städade Lund kändes Malmö inte ”färdig” som stad – liksom Berlin stormkokade den likt en häxbrygd. Sedan krisen på 1990-talet har Malmö varit en underdog som ständigt behövt hävda sig och förnya sig. Det är som att befinna sig på en vinglig road trip, man vet inte riktigt var man hamnar – på gott och ont.

Malmös främsta fördel är att det ständigt byggs nya hus men alltid finns någon billig, central lokal som kan användas till kulturprojekt som spänner från det briljanta till det pubertala. Amanda Svensson gör en rolig skiss av do it yourself-andan i Malmö i sin andra roman, ”Välkommen till den här världen”. Huvudpersonen Greta flyttar in i ett konstnärskollektiv och utnämns till de kreativa grabbarnas musa. Hon fick ”sitta på en stol och läsa högt ur SAOL. Under tiden satt de på golvet och ritade kladdkriteteckningar av sina känslor.”

Det påminde mig om en vernissage på en av Malmös industrigator, där maten serverades ur en vaginaformad ställning. Man fick snällt markera också det på livsbingot. Som Julia Svensson konstaterade i Dagens Nyheter nyligen finns det många dråpliga likheter mellan serien Portlandia (som driver kärleksfullt med hipsters) och Malmö.

Man kan driva med de mest pretentiösa utslagen men vid sidan av de stora institutionerna finns en växande, experimentell, nyfiken scen som testar och utvidgar gränserna för teater och konst. Inkonst i Malmö är ett talande exempel, det startade i en mörk lokal vid Folkets park där det krävdes att man registrerade sig i förväg för att få komma in. Idag är Inkonst ett etablerat forum för poesi, klubbar och kroppsvätskedrypande teater. I Sofielund finns konstnärligt utmanande Lilith Performance Studio. Teatr Weimar och Institutet hyllas nästan mer utomsocknes än i den egna staden. Och grupper som Teaterrepubliken och Potatopotato verkar ha ett outsinligt lager av idéer för samhällskritiska pjäser. Serieskolan har gjort Malmö till huvudstad för den tecknade satiren, särskilt den pungomvridande feministiska varianten. Det är talande att det var pjäsen utifrån Liv Strömquists serier och inte metapjäsen om Ingmar Bergman som fick folk att vallfärda till Intiman.

Nya konstgrupper växer snabbt och stöddar sig mot sina äldre kollegor. Det är kanske därför som många i Stockholms kulturvärld länge har betraktat Malmö med nyfikenhet. De talar om en flytt till staden som vore det början på en bohemisk kärlekshistoria.

Och vi är många som gärna har bidragit till att sätta känslorna i svallning. Utbudet och de korta avstånden gör att man kan röra sig snabbt mellan olika världar. I en gammal korvskinnsfabrik har det anordnats graffititävlingar som döms av konstkritiker. Jag går på opera ena helgen, och ser thaiboxning i Rosengård den andra.

Men ett dynamiskt kulturliv gör inte en hel stad. Eller helar en stad. De melankoliska inslagen har blivit fler de senaste åren. Det är som en turkisk kärleksfilm: fyllda av bombastiska kärleksförklaringar men de älskande får bara varand­ra hälften av gångerna. Man kan inte blunda för att Malmö har den högsta barnfattigdomen i landet, att de billiga priserna ibland beror på att man betalar flyktingar några ynka tior i timmen, att det finns hyresvärdar som låter husen slummas igen, att kriminella gäng rekryterar aggressivt i stadens fattigare kvarter. Allt detta gör att man ska akta sig för att basunera ut att den gamla industristaden har omvandlats till en kultur- och kunskapsstad. Processen är påbörjad men långt ifrån avslutad. Som forskaren Mikael Stigendal frågar i en rapport till Malmökommissionen: ”Är Malmö en kunskapsstad när var fjärde elev i nionde klass inte får behörighet till att läsa vidare på gymnasieskolan?”.

Malmö har länge varit som Brechts barn i kritcirkeln. Man sliter i det från alla håll. Just nu pågår det en hård kamp om vem som är stadens främste uttolkare. Ärmarna är uppkavlade. Musklerna inoljade. I Helsingborgs dagblad skriver Kristian Lundberg: ”Som den samtida Malmöberättelsen ser ut just nu är det en rad författare i min hemstad som kvalificerar sig in i föreningen Tryckfrihetssällskapet – som inte är annat än just en rasistisk tankesmedja för medelklassen.” Klassperspektivet, vad hände med det?, undrar Lundberg.

Mest besviken är han på Fredrik Ekelund, som han menar tolkar problem utifrån etnicitet i stället för klass. Ekelund svarar att alla brottas med staden på sitt sätt, men att de båda älskar sin hemstad.

Kärleken är intressant. Man kan ibland ana ett masochistiskt drag i vissa kärleksförklaringar till Malmö. För några år sedan kom en bok som hette ”Norra Grängesbergsgatan. Lätt Malmös coolaste gata”. Boken är en orgie i kitschiga namn och felstavade skyltar – här finns Jihad körkortsteori, affärerna håller ”öpept” och säljer ”hel flack ägg”. Jag har själv gått där och skrattat åt affärer som säljer möblar och inte möbler. Är det en försvarsmekanism som gör att man vill ha ett ironiskt filter mellan sig själv och fattigdomen och segregationen? Efter att en svartklubbsvakt blev mördad på gatan förra året är det svårt att fortsätta betrakta gatan som mysigt sunkig.

Både Ekelund och Lundberg försöker ta bort den här typen av romantiserande filter där fult blir vackert, fattigt blir sexigt, och få oss att betrakta staden i sin mest nakna, äkta form. Det sorgliga är att debatten blir så polariserad och fokuserar på några enskilda röster. De personliga vendettorna skymmer att staden har många olika röster. Varför nämner ingen Ida Börjels diktsamling ”Skåne­radio” från 2006, om den färg­rädda lokalradion, som fortfarande är skrämmande aktuell? Eller Marjaneh Bakhtiaris moderna klassiker ”Kalla det vad fan du vill” som pedagogiskt visar hur man försöker låsa fast individer i en etnisk identitet – något som Malmös mörk­håriga invånare behöver kämpa med.

”Kan man ens tala om Malmö längre?”, undrar Kristian Lundberg. ”Är inte staden redan så definierad och använd i alla möjliga och omöjliga sammanhang att man inte längre vet vilken bild vi talar om?” Det stämmer. Och ju mer vi kommer ifrån att det finns en bild desto bättre. Konstens uppgift är inte att ge en enkel bild av hur samhället ser ut. Konstnärer är inte politiker som ska erbjuda en quick fix. De ska krångla till saker, ställa fler frågor, ge nya perspektiv. I den häxbrygd som är Malmös kulturscen blir förutsättningarna bara bättre och bättre. Men det gäller att hålla ögonen på det som sker i skarvarna. Och att inte upphöja vissa Malmöröster till de enda uttolkarna. En av de mest brutala blickarna som svept över staden finns i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutbok ”Naturen” från 2009. Den kvinnliga flanören befinner sig långt ifrån något romantiserande medelklassperspektiv när hon frågar:

”Varför finns det en tiokronorsaffär? Varför ljuger alla och säger att Möllan är eklektiskt, när det bara är äckliga oljefatsskimrande presentartiklar i porslin som en före detta civilingenjör från Gaza tvingas sälja.”