Ska man tro vissa är det en gåta att folk väljer att bo i Malmö. Svartmålningen av ”Sveriges Chicago” är vanlig bland främlingsfientliga men även rumsrena debattörer beskriver staden som ett inferno. Det var därför inte förvånande att flera borgerliga debattörer protesterade över beslutet att anordna Eurovision Song Contest i Malmö nästa år.
Paulina Neuding, redaktör för borgerliga tidskriften Neo som har förfasat sig över att så många i staden heter Mohammed, undrade på Twitter om Reepalu ville att Eurovision skulle hållas för tomma läktare eftersom Israel är med, som Davis Cup-matchen i Malmö 2009 när Sverige mötte Israel i tennis. Värst var riksdagsledamoten Mathias Sundin (FP), som påstod: ”Vid tennismatchen hetsade ju Reepalu till kravaller.”
Ilmar Reepalus uttalanden har kritiserats på legitima grunder. Men han är inte hela staden och hela staden är inte han.
Vad gäller kravallerna kring Davis Cup-matchen är det en mer komplicerad fråga än man kan tro på Twitter. Protesterna hade inte ägt rum om det inte vore för det brutala Gazakriget några månader tidigare. Men den fredliga protesten urartade. På scenen vädjade en arrangör till de våldsamma aktivisterna: sluta.
Det som började som en politisk protest mot Israels krig, blev ännu en maskerad machokravall. Min kollega Patrik Svensson konstaterade på de här sidorna: ”Svartklädda snorungar som inte ens vågar se sina palestinska ’meningsfränder’ i ögonen har sett till att Gaza glöms idag.”
Han konstaterade att det hade varit en vecka som ”framkallat sorg och vrede och hat. [...] Som kanske kommer att förändra själva bilden av Malmö.”
Han hade rätt. Vi som bor här vet att staden inte kan reduceras till den händelsen. Att Malmö har fortsatt att växa och utvecklas. Det, och inget annat, är anledningen till att Eurovision kommer anordnas här. Det är ingen pr-kampanj för Reepalu, men kanske Malmös stora comeback.
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef