Boken var färdig. Det sista korrekturet var läst. Nu skulle ”Outsider”, uppföljaren till romanen ”Underdog”, bara skickas ut i bokhandeln. Alla detaljer var klara. Utom en.
Efter titel och lista över tidigare utgivna verk var det en sida som gapade tom.
Författaren Torbjörn Flygt hade glömt att skriva dit bokens motto. Och nu var det för sent.
När boken gavs ut i slutet av förra sommaren var det utan ett citat av filmaren Bo Widerberg i början av boken.
– Det var något som han sa i tv för många år sedan. Jag kommer inte ihåg det ordagrant, men jag tror det var ”bara den som har pengar kan säga att kärleken är viktigast”, säger Torbjörn Flygt.
Hur kände du när du märkte att du glömt skriva dit det?
– Lite grämde jag mig nog ändå.
Att låta andras texter och tankar ta plats i litterära verk i form av citat är en tradition som sträcker sig långt tillbaka i litteraturhistorien.
”Hopen må ha sina nöjen. Åt mig skall den blonde Apollo / räcka sin höga pokal, fylld ur Kastalias brunn”, citerade William Shakespeare romerske poeten Ovidius redan i inledningen till dikten ”Venus och Adonis” från 1593.
Enligt Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och författare till boken ”Förlåt jag blott citerar”, eskalerade sedan användandet av motton för att under 1800-talet nå ett slags peak. Äventyrsförfattaren Walter Scott, till exempel, strösslade motton inför varje nytt kapitel i samtliga av sina romaner.
Svenska författare började strössla citat i inledningen av sina böcker först på 1700-talet. Johan Henric Kellgren blinkar åt franske poeten Claude Josephe Dorat i upptakten till dikten ”Mina löjen” från andra hälften av 1700-talet, och när den svenska romankonsten började ta fart under 1800-talet kunde både Sophie von Knorring och August Strindberg sprida visdomsord av Voltaire och Goethe omkring sig.
– Då var det nästan obligatoriskt. Idag är det rätt sällsynt att man har motton till varje kapitel. Bruket har kanske avtagit lite, även om det fortfarande är frekvent, säger Svante Nordin.
Istället för motton inför varje kapitel handlar det nu snarare om korta citat i nedre kanten på någon av de tomma sidorna efter titeln, författarens namn och andra tekniska detaljer som tryckår och tryckort.
Så vad är poängen? Skryta med sin beläsenhet, kanske sola sig i glansen av idolernas berömmelse?
Eller handlar det om att dela ut nycklar till hur hela den text som sedan följer ska läsas?
För Torbjörn Flygt hade det missade citatet betydelse för hur läsaren ska tolka huvudpersonen Johan Kraft, och hans klassresa i 1980-talets Malmö.
– Mottot skulle vara ett slags stämgaffel, inte för tonen i texten, utan mer för Johans sätt att vara och agera, säger han.
Resonemanget känns igen hos Anders Olsson, professor i litteraturvetenskap och ledamot av Svenska Akademien.
I en essä i Allt om Böcker från 1988 kallar han citaten som pryder försättsbladen för ”förmummel”, något som läsaren kanske bara uppfattar i bakgrunden.
– Det handlar om ord som man bara går förbi och tar in halvt medvetet. Sedan bläddrar man vidare, säger Anders Olsson.
Även om läsaren bara ögnar igenom det utan att ägna det en tanke, tror Anders Olsson att det ändå kan påverka läsningen.
– Jag tycker att det är ganska speciellt med motton. Det kan vara olika från tid till tid hur man arbetar med dem, men känslan av att höra en annan röst som föregår verket kan försätta en i en viss stämning som är väldigt bra. Det är som att stämma ett instrument, man kommer in i en viss tankevärld, den rätta stämningen, innan man tar itu med verket på allvar, säger han och tillägger att han själv gärna använder motton i sitt eget skrivande.
– Det ger en kontur till texten och skapar på något sätt en association hos läsaren, som kanske tänker: ”Okej, han har tänkt något liknande, där finns ett spår till som ytterligare fördjupar resonemanget”, säger Anders Olsson.
Om Anders Olsson är pro motton är Sigrid Combüchen anti. I hennes senaste roman, Augustprisvinnande ”Spill”, är sidorna innan själva berättelsen tom på stiliga visdomsord.
Och ser hon som läsare ett citat från någon upphöjd författare blir hon genast misstänksam. Att sätta ut högtidliga citat i bokens inledning är bara ett sätt att ”borsta upp mustaschen”, säger hon.
– Alla människor har inte läst Lessing, Schiller eller Kant, eller vem man nu hänvisar till. Man lyfter det egna projektet till ett slags högtidlighetsnivå. Det är som om man inte kan låta bli att signalera att nu väntar något stort. Hittar man då inget som motsvarar den nivå som mottot anger, då blir det en besynnerlig effekt, säger hon.
Sigrid Combüchen poängterar att hennes inställning inte handlar om att knäppa författare på näsan som tar sitt arbete på allt för stort allvar.
– Man får gärna ha pretentioner. Men man ska inte vara pretentiös. Att ha pretentioner är att sticka ut hakan, men att fylla försättsbladet med stora tänkare, då är man pretentiös. Kan man sedan inte leva upp till sina motton är man löjlig.
Hur skulle du reagera om någon av dina texter citerades i början av någons bok?
– Jag skulle naturligtvis bli pinsamt smickrad. Det är det det handlar om väldigt mycket, fåfänga.
För Torbjörn Flygt skulle Bo Widerberg-citatet ge läsarna en knuff i rätt riktning i deras tolkning av huvudpersonen i ”Outsider”. För akademieledamoten Anders Olsson är mottona ett stämningsskapande mummel som föregår själva verket.
Sigrid Combüchen kan bara inte tåla ännu ett citat av stora, kanoniserade författare som Gertrude Stein, Rilke. Eller typ Marcel Proust.
”Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon”, skrev just Proust en gång i tiden. Om man googlar är det ett av den berömde författarens mest kända citat.
Och tittar man i Jessica Schiefauers roman ”Pojkarna” kan man läsa det där också.
För Jessica Schiefauer var citatet till hjälp för henne själv att hålla fast vid romanens idé under själva skrivandet.
Boken, som belönades med Augustpriset i barn- och ungdomsklassen förra året, handlar om tre tonårstjejer som får möjlighet att leva som pojkar på nätterna genom att dricka en hemlig nektar. Men innan den tar vid är det alltså Marcel Proust som talar till läsarna.
– Jag minns inte riktigt hur långt jag hade kommit med boken, eller vad det var jag letade efter när jag hittade citatet. Men jag googlade i alla fall på något, och så kom en träff med det här citatet på engelska upp. Jag klippte ut det och la genast till det i dokumentet med ”Pojkarna”, för det var precis det jag ville skriva om, säger Jessica Schiefauer.
Hon fortsätter:
– Det var väldigt skönt att ha den här ingången. För det första gav citatet en viss pondus som jag tror jag vann på när jag skrev. Slår man an med ett citat av Proust kan man ta sig en viss ton. För det andra var citatet en sorts kärna att hela tiden återvända till när jag själv kom vilse.
Jessica Schiefauer har läst Proust, men inte i samband med arbetet med ”Pojkarna”. I vilket sammanhang citatet förekommer ursprungligen vet hon inte. Innan boken trycktes var det förlaget som letade reda på en svensk översättning av citatet, samt kontrollerade att det verkligen kunde tillskrivas den franske giganten bakom den 3 000 sidor långa romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”.
Men det här är inget som bekymrar Jessica Schiefauer. Det är orden i det specifika citatet som spelar roll, inte vad Marcel Proust skrev före och efter dem.
Och när raderna nu står där i boken hoppas Jessica Schiefauer att de kan komma till nytta också för läsarna.
– Boken har oftast tolkats utifrån begreppen kön och genus. Den behandlar ju frågor kring det, men jag hade aldrig som direkt utgångspunkt att det skulle bli en bok om kön. Jag ville skriva en bok om blick. Och det är precis det som citatet handlar om, om din blick och att hur du ser på människor skapar världen omkring dig.
När Jessica Schiefauer själv läser ögnar hon ofta bara igenom de eventuella citat som författaren satt ut. Sedan glömmer hon mer eller mindre bort det.
Men ett motto kom att påverka hennes läsning, och det var ett citat av den amerikanska poeten Dorothy Parker i Birgitta Stenbergs självbiografiska roman ”Alla vilda” från 2004.
”So long as I have yesterday, Go take your damned tomorrow!”, står det i bokens början.
– Jag tyckte det var så fruktansvärt bra och tänkte på det genom hela boken. Det var som en korsbefruktning. Man lever för dagen och sparar inte för framtiden. Man bränner det man har på plats. Jag tycker det stämmer väldigt bra med karaktärerna i boken, och i det citatet känner man att man förstår dem och att det är just så man vill ha dem, säger Jessica Schiefauer.
Motton i inledningen av böcker hör till en egen kategori texter som litteraturvetare brukar kalla paratexter. Hit hör även titel, baksidestexter, och författarens namn.
– De befinner sig i ett slags gränsrum. Rent rumsligt är det ett förrum. De bestämmer verket och bestämmer uppfattningen och läsningen av det. Det är som ett slags inristning som anger vad det är för typ av byggnad man går in i, säger Anders Olsson.
Han tycker inte att författare riskerar att förhäva sig bara för att de kanske inte spelar i samma liga som dem som de citerar.
– Det finns olika skäl till att man använder motton. Precis som man använder allusioner. Det har att göra med ett traditionsmedvetande. Det finns de författare som inte vill ha andras röster alls, som vill ha en ren text. Det kan vara lika mycket förhävelse det. En lärd diktare som använder sig av motton kan också vara ett tecken på ödmjukhet, att man träder tillbaka, säger Anders Olsson.
Att gå i dialog med andra författare, det som brukar kallas intertextualitet eller transtextualitet, är inget som Sigrid Combüchen har några problem med.
– Man umgås hela tiden med andra författarskap när man skriver, och hänvisar till andra mer eller mindre tydligt och synligt. Ibland fångar man bara upp svansen av katten. Men det är en annan sak. Då är man i samtal med litteraturen. Men motton, det är bara smink och mask, säger hon.