”Måste kulturen vara vänster?” undrade författaren Bengt Ohlsson i Dagens Nyheter i början av året och kickstartade vårens hätska kulturdebatt. Därefter höll han låg profil och ville inte ge några intervjuer, berättar han i senaste numret av den borgerliga tidskriften Neo. Han blev utsatt för ett drev, eller ”skitstorm” som han kallar det. När han nu ombeds sammanfatta sina argument vägrar han göra det muntligt, det skulle bli ”bluddrigt och pladdrigt och dumt” och han skulle vakna fem på morgonen av kallsvett.
Vad Ohlsson däremot gärna talar om är hur ”urless” han är på att sparka uppåt. Han vill ha rätt att sparka åt vilket håll som helst. Och hur orkar egentligen vissa skribenter skriva feministiska krönikor i femton år? ”De tröttnar fanimej aldrig”. Tja, kanske för att vi fortfarande lever i ett ojämställt samhälle och att frågan om människors lika värde aldrig blir omodern. Men intervjuaren Paulina Neuding verkar istället tycka synd om honom för att ingen tycker synd om en svensk medelålders man.
Bengt Ohlsson tycker inte om när andra använder honom som exempel men pekar sedan ut den feministiska författaren Maria Sveland: hon rusar alltid till tv-sofforna för att försvara sitt varumärke. ”Gud förbjude att man skulle bli en sån”.
Här har vi alltså en kulturpersonlighet som länge varit hyllad och älskad. Sedan skrev han en artikel och hamnade i blåsväder. Han drog sig undan. En förståelig reaktion. Men varför raljerar han över att Maria Sveland, till skillnad från Bengt Ohlsson, inte håller tyst? Det drev han blivit utsatt för har Sveland upplevt flera gånger, men när hon trots detta fortsätter uttrycka sina åsikter så tolkar han det som fåfänga.
Han osynliggör inte bara Svelands politiska analys, han förminskar henne. Författaren Nina Björk kallar detta för politisk stympning. Bengt Ohlsson förstår inte Maria Svelands drivkraft och engagemang. Men det kan man kanske heller inte förvänta sig av en politisk slacker.
Mona Masri,
medarbetare på kulturredaktionen