VÄLLINGBY, STOCKHOLM.. I mer än tjugo år har Charlie Christensen – född i Stockholm, till hälften dansk – bott i Pamplona i norra Spanien, en timmes bilkörning från Biscayabukten.
Äventyret och kärleken tog honom dit. Där finns, säger han, ”balla människor” och ett livstempo och ett temperament som helt enkelt passar. Ingen solkust direkt heller, ingen charterträngsel.
Arne Anka har visserligen åkt på charter en gång, men det var mer med brudar och sponken än med sol och bad som huvudmål.
I nya albumet om den nu kanske 45-årige Arne Anka är han frånskild, tvåbarnspappa och allt mer aktiv vårdare av sin 97-åriga farmor.
– Jag har lånat min frus farmor för att göra henne. Hon är fantastisk. Hon håller på ETA fortfarande och är ute och skäller på poliserna så fort det är kravaller och upplopp i Pamplona. Hon var utsatt för en väskryckare för ett halvår sedan. Tänk dig en två meter lång tjugoåring som kommer och börjar slita i väskan – och hon rycker tillbaka så hårt att han flyger i backen. När hon berättade sa hon ”jag brukar inte svära, men nu kom det massor! När jag var i din ålder arbetade jag! Jag förtjänade mitt uppehälle!”
Charlie Christensen myser. Han älskar den här kvinnan, det är alldeles uppenbart.
Verkligheten har alltid varit kärnan i Arne Ankas existens. Politisk satir är Charlie Christensens mål och verksamhet – då får man inte slarva med hårda fakta.
– Jag passar på att gå runt och dokumentera i stan nu när jag är här. Jag tar mycket bilder. Varenda meter på vissa gator. Skyltar är viktigt, och jävligt kul också. Det måste kännas samtida.
I albumet ”Rapport från kriget” är vissa saker ändå hopplöst konstanta, oavsett årtal eller decennium. Den hårda, svarta, tröstlösa och trösterika fyllan till exempel. Arne Ankas kompis Krille Krokodil har numera sitt eget mobilnummer intatuerat på armen. Vet man inte vem man är kan man alltid ringa och lyssna på mobilsvaret.
– Jag snodde det från en kompis i Pamplona faktiskt. Han brukar skriva upp vad han heter med en bläckpenna på ena handen.
Denna intervju äger rum på en bar. Charlie Christensen har valt den. Den heter Josephs bar, har en porlande bordsfontän i plast på uteserveringen och ligger i Vällingby i västra Stockholm. Här i kvarteren bor Charlie Christensens mamma, och här finns just den sortens obsoleta hak som blir perfekta arbetsrum.
Att sitta med en Guinness och under stigande raseri läsa tidningen görs bäst om ingen kommer och stör.
– Men jag blir ju aldrig igenkänd, jag har valt att hålla låg profil, säger Charlie Christensen, och han säger det mindre än en minut innan en lirare med blå sjömansmössa, jeansväst och tanig missbrukarfysionomi stegar fram, vill skaka hand och säger:
– Men ere Arne Anka? Jag har flera album! Roligt!
Charlie Christensen tappar målföret.
– Det där händer alltså aldrig. Hahaha!
Arne Anka har väl bara om igen visat sig besitta överraskande livskraft.
– Så är det ju. Han är seg. När jag slutade teckna honom första gången plågade jag av en känsla att jag upprepade mig, Sedan gjorde jag Frans G Bengtsons ”Röde orm” i serieform, men saknade satiren. Och så kom Bush och hans Irakkrig. Då tog det fan i helvete. Bush är min stora musa. Nu har man material för åtminstone tio–femton år till.
Finns det gränser för vad du kan skriva om?
– Inte ämnesmässigt, men kanske om man mäter i tid? Oljeläckan som skrämmer skiten ur oss alla, den är ju verkligen läskig. Men den är svår att göra en serie på. Jag får vänta lite. Ship to Gaza kommer jag att göra någonting på. Det är svårt, verkligen. Hur man än gör trampar man nån på fötterna eller så blir man jävligt politiskt korrekt. Jag lyssnar på vad folk säger och samlar på mig kommentarer. Något blir det.
Sitter du och snor vad kompisarna säger alltså?
– Självklart. Då åker det in i den här, säger Charlie Christensen och drar revolversnabbt fram en liten svart anteckningsbok med ett band omkring.
Hans pålitligaste samtidsleverantör är SVT-korrespondenten Claes JB Löfgren. Så fort Charlie Christensen brottas med en komplicerad politisk fråga ringer han honom.
– Min fru är pålitlig också, hon är en jävel på oneliners.
Trots snart 25 år i Spanien märks det spanska ytterst lite i den litterära produktionen.
– Det skulle inte bli någon respons, ingen återklang. Det är så väldigt olikt. I Spanien har man ju nästan alltid ett praktiskt och pragmatiskt synsätt, i Sverige är det analyserande och psykologiskt. Svensken är lite mer oskyldig och blåögd. Spanien tror ont om hela världen. De har ett talesätt: ”Tänk illa och du ska se att du har rätt”, ungefär. Ändå kombinerar de detta med en enorm dynamik och vitalitet.
Precis som Hjalmar Gullberg arbetar Charlie Christensen stående vid en pulpet. De första årens oergonomiska tecknande med ryggen som en ostbåge över skrivbordet och teckningarna en decimeter från näsan är historia.
– Numera får jag använda glasögon, men annars går det lika bra, eller bättre. Jag har ju blivit säkrare som tecknare. Linjerna är tryggare och jag vet snabbare hur jag vill göra varje bild. Och det är bra, eftersom det roligaste är att hitta på historier. Tecknandet är mer ett slavgöra.
Varför skriver du inte en roman?
– Jag läser inte romaner. Jag orkar inte. Det är för mycket ord. Jag läste dem i tjugoårsåldern, nu är jag för gammal för att leka med pappersdockor. Jag läser fackböcker och artiklar. Men det finns ett sätt att skriva som ... gror i mig. Ett sätt som jag inte har definierat än. Min ambition är att dra vitsen som fäller ett helt kungahus.
Vad gör dig glad?
– I stort sett allting. Att vakna på morgnarna är väl ganska härligt? Att träffa vänner. Konversationer.
Vad gör dig ledsen?
– Oljefläcken. Alla sådana där stora grejer. Svek gör en alltid ledsen.
Har du varit utsatt för det?
– Ja gud ja. Kärleksbekymmer har väl alla haft. Men nu är jag lyckligt gift sedan sju år tillbaka.
Behöver ett ämne skava i dig för att du ska kunna skriva om det?
– Nej, bara det finns material. Jag utgår aldrig från mina egna sinnesstämningar, utan från ett givet ämne. Arne är ingen självbiografi, han är som en kompis. Han lever parallellt med mig, jag känner honom väl. Han är ju inte som jag.
Och det måste du förklara hela tiden?
– Ja.
Charlie Christensens helvete har en särskild plats för tvivelaktiga jurister.
– Sverige skulle vara ett fredligare land utan Leif Silbersky, han har många liv på sitt samvete. Tack vare såna som han går en massa riktigt usla människor fria.
En typisk Charlie Christensen-replik, som kanske med bara ett extra mått salt skulle kunna landa i Arne Ankas näbb.
Samma näbb som har en smått legendarisk juridisk historia – för år 1989 hörde Disney av sig via stränga advokater och krävde att Arne Ankas näbb skulle tecknas om. För att inte förväxlas med Kalle Anka, hur man nu skulle kunna göra det.
Arne Anka genomgick då en plastikoperation, och tecknades under en tid med en näbb som var mer rak än bucklig.
Sedan fick Charlie Christensen nog och gick till Buttericks och köpte en lösnäbb. Han gjorde det verkligen. Och så tecknade han Arne som vanligt igen.
– Skulle det bli rättegång så har jag kvittot kvar. Jag kan alltså hävda att Arne inte alls påminner om Kalle, utan bara har en lösnäbb som påminner om Kalles. Det skulle bli en ganska intressant rättegång. Men nu ska man inte jävlas för mycket. De har nog bra advokater.
Men de lär väl aldrig stämma dig?
– Nej, de bytte politik där någon gång och förstod att den gamla stilen gav mer badwill än goodwill. Arne Anka var ju ändå en pastisch, inte en kopia.
Hade du roligt med det där?
– Ja! När brevet kom blev jag lite paff. Det är väl aldrig roligt när nån hotar med stämning. När man får det brevet då känner man att det är toaletten nästa. Men sedan började jag se möjligheterna.
Vad vill du göra i framtiden?
– Just nu trivs jag väldigt bra med Arne.
Arne Anka gjordes som scenshow en gång. Skriver du en ny om du får en beställning?
– Det skulle vara roligt. Men jag är ingen dramatiker, jag är en gestaltare av situationer.
En del skulle kanske säga att det är vad en dramatiker är.
– Det är ju mycket möjligt alltså. Men som man upplever modern dramatik i dag ... En jävla lekstuga för borgerligheten. Folk som har mycket pengar men ändå måste må dåligt. Då går jag hellre på operan i så fall.