För att vara en artist som glider så säkert i mittfåran har Lisa Miskovsky
provat på häpnadsväckande många olika saker.
Skrivit låtar med Sveriges angstprofet Jocke Berg? Jäpp.
Sjungit duett med jazzveteranen Svante Thuresson? Jadå.
Stått på scen med metalbandet In Flames? Natürligtvis.
Spelat in ett album med Lykke Lis producent Björn Yttling? Det också.
Skrivit en låt till Backstreet Boys och skickat upp den på topplistor världen
över? Yes.
Nu säger dramaturgin att vi ska kalla henne en kameleont. Vi försökte, men
klichén funkar inte. Pressen gick i spinn, men papperet förblev blankt.
Hur så? Lisa Miskovsky är en annan sort.
– Det är min grej att vandra runt i de olika musikvärldarna, se vad de har att
erbjuda. Men oavsett genre och vilken stil människor runt omkring mig har så
bär jag på mitt signum, säger hon. Jag är dålig på att spela roller, skulle
aldrig kunna bli skådis.
Hon känns igen. Hon är en konstant, men genom sin rörelse ser hon till att
musiken hon får ur sig ändå förändras.
– Jag är alldeles för impulsiv för att kunna hålla mig i en fåra. Det är inte
naturligt för mig.
Förundrat ser hon artister runtomkring sig – många av dem sådana som hon
respekterar – som väldigt medvetet och beräknande skapar sin profil.
– En del artister har enorma strategier, med tydliga idéer om vad man får göra
och vad man inte får göra eller säga. Det är fascinerande, men helt
främmande för mig.
Lisa Miskovsky slog igenom med debutalbumets radiohit ”Driving One of Your
Cars” för snart elva år sedan. Med albumet ”Fallingwater”, hennes första
samarbete med Jocke Berg från rockbandet Kent, befäste hon två år senare sin
position och fick i ”Lady Stardust” sin hittills största hit. Hennes
decennium såg ut att vara 00-talet. Ett samlingsalbum gavs ut 2008, det var
till förvillelse likt ett bokslut.
Sant är att hon bildade familj, och en sådan får ta sin tid i anspråk. Men
lika sant är att hon inte riktigt visste om hon efter 2007 års turnéer
skulle ta ännu ett varv. Till slut kom ändå ett fjärde album, tidigt 2011.
Och nu är hon här, tre minuter på bästa sändningstid inför tre miljoner
tv-tittare.
– Jag hade inga planer och tankar alls inför min återkomst. Frågan var
snarare: kommer jag någonsin att våga ställa mig på en scen igen? Kan jag
njuta och slappna av?
Svaret kom vid två konserter med hårdrockbandet In Flames, en av dem på Sweden
Rock Festival.
– När jag var iväg på de båda spelningarna, som hamnade liksom utanför min
ram, då kom hela det här peppet tillbaka och jag blev sugen på att göra mer.
Jag längtade tillbaka.
Steget till Melodifestivalen är för henne, så mycket radioartist hon ändå är,
större än det till hårdrocksscenen.
– Att tävla i musik är ju så sjukt … det går ju faktiskt inte. Men man kan
lika gärna se det som att vi alla blivit nominerade till en gala, och så ska
en av oss få pris.
Hon hyser inga illusioner om att hon skulle kunna vinna. Det finns mer
uppseendeväckande tävlingsbidrag som snor uppmärksamheten, däribland en del
pajasnummer.
– Men jag tycker det är härligt med plojbidragen. Någon tycker att de är helt
out och ratar dem, andra älskar dem av just den anledningen. Alla artister
här spelar sin roll. För min del är detta en utmaning, en chans att lära mig
något nytt. Att sjunga till förinspelad musik, till exempel, musik som inte
går att rucka på, det kräver ett annat sätt att sjunga. Det är att rätta sig
i ledet.