Emporia älskar valfrihet så mycket att de bygger ett nytt köpcentrum i Malmö. 93 000 kvadratmeter med 200 butiker, personal shoppers, skrädderi, en park på taket och lounger med fri surf. För vem har de byggt det? För den som ingenting saknar. Emporia skriver i sin annons: ”Inte för att vi tror att du saknar något, utan för att vi vill ge dig mer. Av allt”.
Ja, egentligen kan vi stanna där. Där har vi det: vår ekonomi i ett nötskal. Just för den som ingenting saknar men som ändå alltid måste vilja ha mer bygger vi, tillverkar vi och säljer vi.
Varför gör vi så? Varför är den människa som ingenting saknar också den som ska få mer av allt? Svaret är enkelt och logiskt. Vi lever i ett ekonomiskt system där jakten på vinst är det som bestämmer vad som tillverkas. Vinst uppstår när en vara, tjänst eller upplevelse säljs på en marknad. För att någonting ska kunna säljas måste det köpas. Och vem kan köpa? Den som har pengar. Alltså måste vi tillverka för den som har pengar. Alltså kan vi inte tillverka för den som faktiskt saknar någonting men inte har några pengar. Alltså öppnas ännu ett shoppingcentrum för den som ingenting saknar.
Det är enkelt och logiskt. Samtidigt är det ju för jäkligt. För jäkligt för att de som ingenting saknar ändå måste fortsätta köpa. För jäkligt för att de som saknar inte kan få det de saknar.
På 93 000 kvadratmeter materialiseras nu detta tillstånd. På 93 000 kvadratmeter råder nu total valfrihet – för den som har pengar, för den som ingenting saknar.
Men Emporia säger också: valfriheten gäller även för den som vill välja bort. ”Alla är lika välkomna. Även de som hellre väljer bort.” Okej. Då säger jag: jag vill välja bort. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi blundar. Blundar för att vi producerar, konsumerar och reser på ett sätt som hotar jordens överlevnad; blundar för de ständigt stigande utsläppen av växthusgaser, för stigande temperaturer och smältande isar. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi bara gasar vidare som om vi ingenting visste om koldioxidutsläpp, fossila bränslen och ändliga resurser.
Mellan 1997 och 2007 ökade de svenska hushållens konsumtion med 32 procent (en tiondel kan förklaras av befolkningsökningen). På vissa områden, till exempel kläder, skor och hushållsartiklar var ökningen betydligt större. Och det var bra för Sveriges ekonomi, bra för tillväxten. Det är bra att den svensk som materiellt sett ingenting saknar ändå fortsätter att köpa. Du tror du har allt? Du visste inte att du behövde detta: en eldriven pepparkvarn med inbyggd belysning! Onödigt? Ja. Men igen – bra för Sveriges ekonomi.
Och allt detta som är bra för Sveriges ekonomi är förödande för klimatet. Vi måste välja. Och vi väljer det ekonomiska målet, tillväxten. Ett sådant vansinne har vi till och med döpt till ”rationalitet”.
Och jag vill också kunna välja – men välja någonting som inte saluförs på Emporia; välja det som inte kan väljas genom individuella inköp eller icke-köp. Jag vill också kunna välja det som bara kan erövras genom gemensam politik: ett system där vi tillverkar efter vad de flesta människor behöver – inte efter vad de få med pengar kan köpa. En ekonomi som sätter människobehoven före penningvinsten.
Globalt skulle det antagligen innebära att Emporia fick stänga innan det ens hade öppnat. För även om Emporia erbjuder ”allt från internationella modehus till unika brand stores, via välsorterade livsmedelsbutiker och förstklassig servicehandel”; även om Emporia ”vill ge dig mer, av allt” – så inkluderar detta ”allt” inte ett hem för den hemlösa; inte en medicin till den malariadrabbade; inte ett glas vatten för den törstande, inte ett mål mat för den hungrande.
Att begära någonting sådant kan till och med te sig naivt. Självklart kan varken Emporia eller samhället i stort erbjuda det! Men i den stund det blir självklart att vi inte kan uppfylla människors mest grundläggande behov överger vi också tanken på civilisation, på mänsklig värdighet. Att i en värld där vi kan flyga till månen begära att vi också ska kunna ge människan det människolivet kräver för sin blotta överlevnad är inte naivt. Det är nödvändigt för att vi inte helt ska förlora riktning, inte helt ska glömma frågan: vad är viktigt?
När Emporia erbjuder ”allt” inkluderar detta ”allt” alltså inte det viktigaste. Varför gör det inte det? Jag har redan svarat. Det är för att Emporia inte, som de påstår, ”vill ge allt”. De vill inte ge någonting överhuvudtaget. De vill sälja. Och vi är tillbaka där vi startade: man kan bara sälja till den som har pengar. Och den som har pengar har i dag redan det viktigaste. Vi är tillbaka i vårt ekonomiska system, ett system som måste tillverka för den som redan har och som måste bortse från de behov som hyses av den som ingenting har. Vi är tillbaka i den ologiska kapitalistiska logiken.
Och där lär vi få stanna tills vi bestämmer oss för att bygga ett samhälle utan vinstmotiv som främsta drivkraft. Under tiden erbjuder Emporia oss att hänga in våra tunga kläder i garderoben.
Nina Björk, författare, aktuell med den konsumtionskritiska boken ”Lyckliga i alla sina dagar”