HAMMERSHøI OG EUROPA.. Statens Museum for Kunst satsar på Vilhelm Hammershøi, men det har blivit mycket mer än en vanlig publikmagnet. De kända verken visas tillsammans med konstnärliga valfrändskaper. Ett mönster av likartade teman och motiv i den dåtida europeiska konsten görs synligt. Stillhet, intimitet, symbolistiskt laddad frånvändhet. Hammershøi blir en i sin tid i samtal med annan konst.
Men han förlorar ingenting, snarare växer hans målningar.
Bilderna har ett vibrato, som kan påminna om en dåtida megastjärna som Eugène Carrière. Men bredvid danskens interiörer och skymningsbilder framstår fransmannens stämningsstycken som en ytlig flört med dåtidens nyväckta beundran för Rembrandt.
Effektsökeri var inget för Hammershøi, hans måleri var renskrubbat, stramt och begränsat, men med en yttersta medvetenhet om de måleriska medlen. Färgen är tunt pålagd, ofta syns penseldragen, dukens gräng skymtar, ibland skrapar han bort färgen. I hans nästan transparenta, ofta silvriga kolorit är blått och även rött sällsynta gäster.
Hammershøi har framställts litet som romantisk ensittare, men han var mer materialist än romantiker i sitt måleri. Rilke planerade en essä, men gav upp. Estetiken var för olika. För den tyske poeten var verket en själslig manifestation. Så icke för dansken. Hans måleri byggde mer på språklig medvetenhet än själiskt svärmeri. Inga visioner à la Rilke, men nog så drabbande ändå.
Ett bra exempel är den berömda målningen ”Fem porträtt” på Thielska Galleriet i Stockholm. Några danska målare kurar skymning runt ett bord. Ett trettio år äldre grupporträtt av salongsmålaren Fantin Latour visas som jämförelse. En grupp unga män i geniala tankeposer och med klara pannor. Fransmannen har lagt upp några färgrika, ack så symboliska, frukter på bordet. Det är en avskyvärt inställsam bild, ett knäfall för den geniale mannen. Vilken skillnad mot Hammershøi, där visserligen också några män sitter och funderar, men färgen är kärv, mer än smicker härskar tyngd och upplösning. Hammershøis fem avporträtterade kolleger liknar mest trötta skuggor ur det förgångna.
Hammershøi använde allmänna motiv, men valde sitt språk bortom tidens själiska symbolism. Som då han dekonstruerar tidens klassicism i ”Artemis” med fyra antika gestalter i ett tomt rum. Spartansk i färg, men kropparna träder fram som kött och kön mer än skulpterade gudinnor. Den könsliga identiteten svävar dock, Apollon kan vara både man och kvinna.
Hammershøi använde färgen som medel att resonera om tidens motiv och föreställningar. I denna utställning kliver han rakt in i vår tid.