Tre arrangörer går upp på scen för att hälsa publiken välkommen. Vi vet inte hur de ser ut, de har svarta sopsäckar över huvudet. Det enda vi ser är underben och skor.
Så inleddes ett seminarium om lookism och anti-lookism som Malmös feministiska nätverk arrangerade på Moriska paviljongen förra veckan. Sopsäckarna refererar till Yoko Onos och John Lennons projekt "bagism" som satiriserade samhällets utseendefixering.
Termen lookism myntades i en artikel i The Washington Post 1978 och syftar på diskriminering på grund av utseende. Forskning visar att snygga människor har mer social makt, så kallad "pretty power". Vad som anses vackert är i sin tur kopplat till faktorer som kön, etnicitet, klass, sexualitet, ålder och funktion.
Det är paradoxalt egentligen, i ett samhälle som håller friheten högst, tycks alla ändå sträva efter samma ideal. I teorin hyllas individualisten men i praktiken hotas och hånas den som till exempel låter bli att raka armhålorna (minns kvinnan som hejade på Loreen i Melodifestivalen). Inte ens barn kommer undan konformismen. I Sverige opereras barns utstående öron av rent kosmetiska skäl. Ett av Europas fem främsta centra för detta ligger i Malmö.
Anti-lookism har ett strukturellt, intersektionellt perspektiv på makt. Varför opererar asiater ögonen för att få dem att se mer "västerländska" ut? Varför stångas krulligt hår ner med rakpermanenter, löshår och peruker? Samtalet på Moriskan fokuserade tyvärr mer på skönhetsidealens koppling till kapitalismen. Det är kapitalismen som utser vad som anses lyckat och som skapar missnöjen som vi sedan försöker konsumera bort.
Men att skylla allt på kapitalismen är ytligt. I boken "Making the body beautiful" skriver antropologen Sander L Gilman den estetiska kirurgins kulturhistoria. Redan på 1500- och 1600-talet skönhetsopererades näsor. I Chicago rådde mellan 1966 och 1974 "fullagar" som gjorde att människor som såg mutilerade, handikappade eller på andra sätt "disgusting" ut kunde få böta. Att förändra sitt utseende handlade inte om att se "bättre" ut, utan om att se ut som alla andra.
"Att sympatisera med samhällets segrare är att sympatisera med makten". En strategi i kampen mot lookism är, enligt föreläsaren, att sluta idealisera de som uppfyller idealen: de normsnygga med statusjobb, heterosexuella äktenskap och så vidare. Uttalandet är anmärkningsvärt för en queerfeminist eftersom det uppmanar till en liberal syn på individer. Vänstern, som annars betonar maktstrukturer snarare än enskilda individer, misslyckas här med att se att även "segraren" påverkas av strukturer. Draget till sin spets skulle man kunna argumentera för att segrarna är de största offren.
"Det mest radikala är att misslyckas". Att sluta bry sig om sitt utseende, sluta konsumera och bränna livsstilsmagasinen är en anti-lookism strategi. Här saknar jag ett tydligare klassperspektiv. För om man saknar kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital, och "pretty power" är den enda sociala makt man har, vem har råd att misslyckas?