I första säsongen av tv-serien ”Mad Men” finns en scen där Betty Draper –
huvudpersonen Don Drapers fru – är ute och skjuter på gräsmattan utanför
villan. Hon har sneat på grannen som sagt till hennes barn att han tänker
skjuta deras hund, och som hämnd ger hon sig ut med ett leksaksgevär och
börjar skjuta hans duvor. Medan grannen skriker åt henne står hon obekymrat
kvar med en cigg i mungipan och trycker av skott efter skott, närmast road
av situationen. Det är en underbart bisarr scen – men också en sida av
Betty-figuren som genom säsongerna har blivit mindre och mindre framträdande.
”Mad Men” har för varje säsong tagit myrsteg mot att bli allt komplexare, allt
mer livlik, bakom sin hårt snörda fasad. Men medan de andra karaktärerna
blivit alltmer förfinade, alltmer begripliga i sin relativa uselhet – ta
bara våldtäktsmannen Pete Campbell – har Betty Drapers personlighet istället
blivit allt snävare, allt kyligare, allt mer hopplös att tycka om eller ens
sympatisera med. Utvecklingen har inte passerat publiken obemärkt. I en essä
i New York Magazine från i höstas kallar skribenten Emily Nussbaum de sista
säsongernas Betty för såväl en ”snarstucken Barbie” som en ”rutten cupcake”
och jämför henne med Nellie Oleson, korkskruvsmonstret i ”Lilla huset på
prärien”.
Inte minst som förälder har Betty genom säsongerna gått från milt distanserad
till ganska förskräcklig. Hon är en kittlande, provocerande modersfigur –
delvis för att hon i en modern tittares ögon kontrasterar med ett samtida
föräldraideal som hyllar det kramigt icke-auktoritära, men också för att hon
faktiskt är en rätt förskräcklig förälder. I slutet av säsong 3 låter hon
sina två äldsta och förkrossade barn fira jul med hemhjälpen medan hon tar
flyget till Reno för att gifta om sig med nya mannen Henry Francis. I säsong
4 tvingar hon sin dotter till psykolog men förvägrar henne den enda relation
som verkar göra livet lite drägligare: vänskapen med grannpojken Glen. Av
den älskvärda, lite förhoppningsfulla mamman från seriens början återstår
bara ett välmejkat monster.
Kanske låter det bakvänt, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns
något feministiskt befriande i att låta Betty vara en så genuint förbittrad
människa, och framför allt i greppet att inte använda barnen som mjukmedel –
Bettys moderskap gör henne inte ett dugg lyckligare. Att föräldraskapet inte
är ett recept på automatisk lycka är ingen ny tanke inom feminismen, men
Betty Draper är närmast likgiltig, på gränsen till fientlig, inför sina
barn. Även det står i stark kontrast till en syn på moderskapet som antyder
att kvinnans kärlek till barnen är eller bör vara kompromisslös, immun för
påverkan av känslorna till barnets pappa. Betty verkar snarast avsky sina
barn nästan lika mycket som hon avskyr mannen hon gjort dem med, som om de
bär på en arvssynd. Exmaken Don är förvisso en lika slarvig, hopplös
förälder han, därtill knappt närvarande, men hans figur innehåller så mycket
mer än hans föräldraskap: en skärande skarp spegelbild av deras respektive
verkligheter, den genomdomesticerade kvinnan kontra mannen som får tillgång
till hela världen. Att skaparen Matt Weiner förlagt familjen Draper-Francis
hem till orten Ossining, där det beryktade högsäkerhetsfängelset Sing-Sing
också ligger, är knappast en slump.
I slutet av säsong 3, innan Betty avslöjat Dons falska identitet och dragit
igång skilsmässoprocessen, finns några scener då de befinner sig i Rom. Don
är pr-konsult åt hotellkungen Conrad Hilton som bjudit över paret att bo på
hans hotell i stan. De klär upp sig och går ut och spelar rollspel: Betty
sitter i full galautstyrsel i hotellbaren och konverserar två dreglande män
på italienska när Don kommer dit och de båda lekfullt låtsas att de aldrig
träffats förut. Hon är skarp, hon är rolig, hon är förväntansfull. För en
kort stund möts de, för en kort stund får man en glimt av människan Betty
velat vara: en woman about town, världsvan och säker och obunden.
Tillbaka i Ossining, tillbaka i den hemmafruliga tvångströjan, ger Don henne
ett armband med ett hänge format efter Colosseum. Med slocknade ögon tar hon
på det, vrider på det och säger resignerat ”Nu har jag något att titta på
när jag berättar om den där gången vi åkte till Rom”. Det varar bara några
sekunder, men det är bland det sorgligaste jag sett på tv.
Anna Hellsten
medarbetare på kulturredaktionen