Höghuset på Värnhemstorget är en av Malmös snyggaste byggnader. Särskilt när man kommer cyklande från Östra Förstadsgatan och möter denna tolv våningar höga tegelmur med långa fönsterrader i perfekt symmetri, gnistrande i kvällssolen.
Jag vet att jag är ganska ensam om den här åsikten. När människor nämner huset inträder en närmast reflexmässig benägenhet att i samma andetag lägga till ord som ”fult” och ”fruktansvärt”.
Jag vet hur det funkar.
Sedan jag flyttade till Öster har jag försökt inta en lika öppen hållning gentemot Carolihuset. Jag har tänkt att det finns ett slags grym skönhet i dess sätt att bre ut sig utanför våra fönster. Ett modernitetens monster som under 1960-talet kom sättande genom stadsplanen för att slå ihjäl en hel stadsdel; nu i vacker vila. Men det är svårt.
En kväll för ett par veckor sedan gick brandlarmet. ”Viktigt meddelande: brand har utbrutit i byggnaden”, ropade en förinspelad röst ur husets högtalarsystem. Några fnittrande tonåringar i mysbyxor kom ut. En brandbil krypkörde längs Humlegatan. ”Attention please, attention please”, fortsatte rösten militäriskt. Ingen verkade riktigt bry sig. Naturliga reaktioner på ett falsklarm.
Om femtio år kommer höghuset på Värnhem att vara kulturminnesmärkt, och lägenheterna renoverade till attraktiva etagevåningar.
Och även om jag numera inkorporerat ord som ”fult” och ”fruktansvärt” i mina beskrivningar av Carolihuset kan jag ändå se den oformliga byggnaden gå en liknande framtid till mötes.
Det skulle kännas tomt om den brann ner. Saknad går att känna även inför sådant som vi älskar att hata.
Arvid Jurjaks
journalist