En och annan konsert är av den kalibern att jag helst skulle vilja släppa blocket, ställa mig upp och bara låta energin gå in i hela kroppen. Detta var en sådan.
På pappret framstår kanske Neneh Cherry och frijazztrion The Thing som skönheten och odjuret. Men skönheten visar sig vara en vild best, hon också. Och odjuret har en mild sida.
Detta är ett musikaliskt möte utan motstycke. Och live faller den sista biten på plats. På nya albumet ”The Cherry Thing” matchar Neneh Cherry lätt saxen, basen och trummorna när hon sjunger de olika låtarna, men hon drar sig tillbaka när de övriga fribrötar loss på allvar. På scenen är Cherry med hela vägen, duellerar med Mats Gustafssons barytonsax, improviserar text och ljud, ylar och utstöter indiantjut. Hon rör sig, snurrar och dansar hela tiden och hennes väldiga pondus och karisma gör henne till en allraminst jämlik jätte, bland dessa tre sammanbitna män som verkar använda nästan varenda muskel de äger i spelet.
Alla låtar från plattan kom, men naturligtvis delvis i annorlunda versioner. ”Dream, Baby, Dream” nådde här inte trans-stadiet och ”Sudden Moment” är fortfarande ingen riktigt spännande låt, men Cherrys egen ”Cashback” växte ut till ett laddat storverk tack vare att sångerskan tog för sig ännu mera och toppade med att använda elektronik på rösten. De tyngsta spåren på albumet, som ”Too Tough Too Die” och den nästan bakåtmarscherande ”Dirt”, kändes nu ännu massivare och live böjer och glider Neneh Cherry ännu fräckare på tonerna.
Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten och Paal Nissen-Love å sin sida är tillsammans mästerliga på att bygga upp och förlösa spänningar. Trion matar gärna runt en enda melodislinga en bra stund, men växlar därifrån kvickt och lystet över i fritt formade ton- och slagutbrott.
MF Dooms ”Accordion”, som speedades upp efter hand, demonstrerade Cherrys rap-förmåga. Och mot slutet av konserten fick vi två ”nykomlingar”, ”Wrap Your Troubles in Dreams” (som Lou Reed gav till Nico) och ”Call the Police”, den gamla zydecolåten som nu levererades hetsigt och intensivt och med en ständigt mässande, närvarande Neneh Cherry. En höjdpunkt.
Vilopunkterna i detta totala energiutsläpp blev en meditativ version av Don Cherry ”Golden Heart”, med indiskfärgat intro på stråkbas och cymbaler, och så Ornette Colemans lyriska, stilla ”What Reason Could I Give” – det definitiva slutet för en kväll som annars bokstavligt talat ramades in av primalskrik.