Biljettförsäljningen har gått stretigt i Sverige och efter publikskrala spelningar i Stockholm och Göteborg är stora rummet på Babel smart nog nerskalat; med en publikyta bara något större än själva scenytan finns chans för den arenavana Londonstjärnan att skapa någonting helt nytt och nära. Hon skulle kunna göra exakt vad hon vill.
Strålkastarna tänds med ett fingerknäpp. Estelle, med band och två körsångerskor som får ta hand om de jobbigaste tonerna i varje låt, inleder med "Do My Thing". En ny låt som egentligen görs tillsammans med Janelle Monae. Det känns sorligt att skriva men Monae hade antagligen dragit en större publik trots att hon är en debutant som bara uppmärksammats i snart två år. Estelle har på något sätt tillåtits vara just en lovande debutant genom hela sin åttaåriga karriär. Ett löfte som aldrig infriats. Men som heller aldrig begravts. När Estelle pratar med publiken erkänner hon rakt av att hon fått bita ihop för att inte tröttna på sitt liv. Det liv där hon tvingats turnera med "American Boy", Estelles senaste och enda listetta, i fyra års tid.
Att skriva nytt, starkare material vore en lämplig lösning på dilemmat. Men Estelle brinner mer för att hävda sin äkthet och musikaliska uppfostran i Motownpop, soul och reggae. När hon gör egna "No Subsitute Love" är det originalversionerna av de hits låten bygger på, George Michaels "Faith" men framförallt Half Pints "Substitute Lover", som träder fram snarare än Estelles tolkning.
Spelningen bärs upp av ett urval av covers menade att placera henne i en tradition av afroamerikanska röster som krossat radioapparater med popsinglar, inövade tal om att dumma expojkvänner bara gör en starkare och en rakt igenom croonerskicklig scenunderhållning (även om hon tappar bort texten i en Michael Jackson-tolkning). Det är en stil och ett referensbibliotek som soulmedelmåttor kom undan med när den rådande popnormen fortfarande var traditionell och kvalitativ r&b. 2010-talet tillhör andra artister.