”Mer barock åt folket.” Så skrev jag 2009 efter en utomhuskonsert med Malena Ernman, där hon strödde in en välpepprad Händel bland fristående nummer.
Tre år senare ägnar hon Händel en hel ”operaföreställning”. Med sig har hon barockensemblen Rebaroque från Stockholm, sångerskan Cathrine Setterberg och skådespelarna Mona Andersson och Svante Thunberg.
När publiken strömmar in är det rörigt på scenen. Ensemblen liknar ett teatersällskap on the road. Barn fäktas med träsvärd, svingar färgglada tyger. Så fort musiken börjar fokuseras rörelserna. Ur sällskapet träder Malena Ernman fram – som man. Det är helt i enlighet med barockepokens bruk av könsöverskridande rollbesättningar, bara drivet till sin spets i en Ernmansk lek med machouttycken.
Detta är det mest musikaliska bidrag till queerdebatten jag sett. När hon sliter av sig långrocken och blir kvinna som snortar teaterkokain i ”Come nube che fugge dal vento” ur Agrippina – och gestaltar ruset genom torrsim – höjs adrenalinnivån långt ut i det välstädade publikhavet.
Glöm alltså pärlband med mellansnack. Glöm soloshow. Detta är en sorts collage av arior, konsertstycken och recitation av Shakespeare. Det tar lite tid att hitta in, särskilt som Konserthusets scen är svårjobbad för den som vill vara intim.
Men snart förstår man vad det handlar om. Kärlek. Längtan. Hat. Död.
Som tur är finns Rebaroque med Maria Lindal som violinistisk ledare högt upp i rollistan. Barockorkesterns lättrörliga klang ger utrymme åt sångaren, samtidigt som den bjuder upp till jämnbördig dans med sång och text. Malena Ernman kan tänja på sångarens många regelverk för att hitta ett personligt och djärvt uttryck för texten.
Jag tror att flera får upp öronen för barockmusiken ikväll. Men det är inte huvudsaken.
På agendan står att utforska gränslandet mellan konsert och opera. Att säga något angeläget med musiken på ett förutsättningslöst vis.