Med tålamodet hos den som inser att missuppfattningarna är självförvållade berättar sångerskan Olivia Merilahti för femtioelfte gången att bandnamnet ska uttalas dååå. "Som i doughnuts".

Och vi kanske inte ens ska tänka deg som i stålar — den som vill ha snabba cash väljer en luta med helt andra strängar —  utan bara deg som deg. Musikerna slänger sin smidiga repertoar vilt omkring sig, likt en skicklig pizzabagare med excentriska idéer och bakbordet placerat mitt framför skyltfönstret. 

The Dø är en fransk duo — på scen numera förstärkt dels av en gitarrist med smak för både ljudillustrerande oväsen och trippande löpningar i diskantregistret, dels av en rytmdesigner som växlar mellan drumpads, vibrafon och de cymbaler och kakfat som hänger bakom henne på något som liknar kastrullrampen i ett restaurangkök.

Musiken är rörlig och därför svårplacerad, men fläckvis överlappar den de trakter där elektroesteter som Lykke Li och kaospiloter som Animal Collective har sina bördigaste åkrar.

Det handlar mycket om klanger, om plottriga effekter och om polyrytmik. Det handlar också väldigt mycket om Olivia Marilahtis sångröst. Den är färgstark nog att närma sig gränsen för en del lyssnares tolerans, men oavsett hur utsvävande musiken är kan hon alltid bära en melodi. Ibland blir rösten en trygg fyrbåk mitt i stormen, ibland — som i balladen "Was It A Dream?", där hon kompas av naivistiskt piano och två saxar i långa, vilsamma melodilinjer — är den bara rätt och slätt vacker. 

Hon är mer utlevande än jag minns henne från Roskildefestivalen 2008, när duon just gjort sig ett namn utanför vänkretsen. En rimlig förklaring är den tilltagande scenvanan, en annan det säkerhetsnät en lite större ensemble alltid utgör.

The Dø inleder kvällen med några låtar där de etablerar sin normala identitet — suggestiv elektropop, kantig new wave — för att sedan komplicera saker och ting med de spretiga låtar som egentligen är nog så typiska. 

"Dust It Off" börjar sitt liv som ett stycke cirkusmusik, för att så småningom söka sig mot triphop och avrundas med att gitarristen står på alla fyra och rattar på effektboxar. Vid det laget sjunger Olivia Marilahti genom en megafon med en krans av smålampor som får den att se ut som en julpyntad hårtork. 

"The Calander" inleds med en samplad trattgrammofonvals, sedan växlar bandet mellan rytmiskt sprittande verser och en mer uppenbart fastnaglad refräng. "The Wicked And the Blind" är psykedelisk gitarrock, där sångerskan ger stadgan, medan "Slipping Slope" utvecklas från en irriterande MIA-ramsa till electrojazz med Dan Levy i rollen som ormtjusarsaxofonist.

Fascinerande hela vägen.