ROCK. Bob Dylan.
Malmö arena 28.3
”Bringin’ it all back home” är inte bara en gammal albumtitel, det är också en
beskrivning för vad Dylan gör en kväll som denna. Som i ”Just Like A Woman”,
en av hans ovedersägliga klassiker och en av ett fåtal låtar som möts av en
ovation redan i introt.
Här hade han kunnat luta sig tillbaka och surfa på vågen, men det gör han
inte. Istället undviker han den etablerade melodin och återerövrar därmed
orden, texten; han undviker att agera refrängsångare. Inte för att han inte
skulle kunna, utan för att han inser att texten fortfarande kan tala till
folk.
Så agerar en artist med självkänsla, en man som vägrar bli en levande jukebox.
Annars sjöng han alldeles ypperligt: med distinkta fraseringar, ofta bluesigt,
med större register än han brukar tillskrivas. I ”Beyond the Horizon” lät
han som Lambchops Kurt Wagner. I ”High Water (For Charley Patton)” – en
höjdpunkt, backad av banjo, ståbas och skallerormstrummor – mästrade och
betvingade han tidvattnet.
Nästan lika bra var ”Ballad of Hollis Brown”; dramat i låten har kanske aldrig
illustrerats lika hotfullt molande.
En annan höjdpunkt är ”Stuck Inside of Mobile”, som sedan åratal varit en
rörlig centralpjäs i liverepertoaren. Bandets njutningsfulla sätt att
utnyttja hänget i refrängen är smittande.
Mer oväntad var den omarrade ”All Along the Watchtower”, som sedan
millennieskiftet låtit som en Hendrixcover. Men nu har Dylan tagit hem den
igen, med bistånd från Danny Freeman som lirade ett jazzinfluerat solo med
mycket måttlig dist. Som Tom Verlaine hade gjort, om han fick lov.
I övrigt? Fin tevagns-jazz i ”Spirit on the water”. En spefull och cool Dylan
i en avslappnad ”Like A Rolling Stone”. En känslig tagning av ”The Man In
Me”. Kalas.