När Föreningen C-Y Contemporary presenterade ”operatic performance” på Palladium var det kontrasternas afton.

Den inledande föreställningen, ”Vansinnessånger”, utspelade sig i en röd ljusfläck i scenens mörker. Lisa Hansson spelade 1800-talets hysterika med rufsigt hår och svart tyllkjol, bokstavligen fastkedjad i en estetik som idealiserade kvinnlig sysslolöshet.

Vid ett bord snett bakom henne satt Stefan Klaverdal iförd den manlige läkarens slips, vita rock och munskydd. Med sin dator styrde han ett ljudrum av ekon och tomhet.

När kvinnan i svart sjöng förvrängd 1800-talsopera smulades ekot sönder. När hon stickade på sin röda lilla lapp gjorde slamret tystnaden bedövande.

”Jag hade tur som blev frisk” sade hon flera gånger, lättat. Vilket hade kunnat bli platt men inte blev det. För nystanet hon rullade ut efter sig, när hon till sist försvann i mörkret, angav ändå återvändandet till det röda ljuset som en möjlighet. Hennes underliga tjut och jamanden framför mikrofonen hade inte låtit glada men hade ju samtidigt varit ett utslag av kreativitet. Sjukt kreativt.

Sedan alltså något mycket annorlunda. Improvisation med sång, fiol och piano på en grund av opera, romans och andra sånggenrer. I denna ”Impromans” engagerade Sara Wilén, Åsa Håkansson och Conny Antonov publiken för att skriva repliker, välja mordredskap i operan om den frustrerade fluortanten Doris, med mera.

Koncentrationen och lyhördheten, de blixtsnabba reaktionerna på sceniska och musikaliska impulser, och inte minst det goda humöret gjorde detta till rena champagnen. Wilén var kompromisslös både vokalt och sceniskt när hon utförde publikens instruktioner. Tänk att man kan ha så här roligt en måndag i februari!