Det är en tacksam Justin Vernon som intar Azalea en stund efter mörkrets infall. Han känner sig privilegierad att dela scen och festival med så många av de artister som influerat honom under åren, berättar han, och ger även en skämtsam känga åt Feist och Jeff Tweedy från Wilco som tidigare under kvällen överraskade med att framföra en duett tillsammans.
Men Vernon har absolut ingen anledning att känna prestationsångest. Till exempel gör han allt rätt som Florence And The Machine gjorde fel under torsdagen – han har med sig ett stort band, åtta man utöver honom själv, vilket gör det möjligt att uttrycka alla de subtila nyanser som bor i hans raffinerade folkrock.
Ovanför dem hänger stora revor av grovt säcktyg och nere på scenen står ljuslyktor i grönblåfärgat glas uppställda. Det påminner lite om inredningen på en gammal sliten fiskebåt, och skapar en gemytlig och intim stämning på den stora scenen.
Metodiskt, noggrant och bombastiskt arbetar de sig igenom låtarna från de två fullängdarna. Det är i princip bara under den akustiska "Skinny Love" som Vernon sätter sig själv vid gitarren och med körhjälp från sina musiker framför den hjärtekrossande kärleksvisan.
Finast är det i slutnumret, "The Wolves (Act I And II)", när Vernon ber publiken hjälpa till med sången. "What might have been lost", skallar den enorma kören, om och om igen, till den överröstas från scenen av ett avslutande explosivt instrumentalt inferno.