För nästan ett år sedan skrev Kajsa Haidl en krönika i Sydsvenskan om Malmös
segregerade kulturscen och det svåra i att skaffa kompisar i stans
konstkrets. Medan kreativiteten frodades i såväl klubbgemenskapen som på
konstsidan var det näst intill omöjligt att röra sig mellan sfärerna, menade
hon.
Länge har jag haft en liknande känsla inför banden som nu i helgen är en del
av minifestivalen ”Som en aldrig sinande ström” på Babel. Placerade
någonstans mellan konst och musik driver de mystiskt inriktade klubbar, har
sina releasefester på stans indiegallerier och ger ut musik på kasettband.
Med namn som Skeppet och Ved har de för mig varit lika svårtillgängliga som
spännande; musik man gärna intresserade sig för, men som man också drog sig
för att omnämna med risk för att låta som en lingofumlande utböling.
Det kom därför som en glad nyhet att man skulle anordna en tvådagarsfestival
med åtta av banden – Skeppet, Vidderna, VED, Noe Spagato, Won, This Is Head,
MF/MB och Beast – på en relativt kulturneutral lokal som Babel. Med en
marknadsföring mer inriktad på den genremässigt likartade musiken än på de
konstnärliga idéerna runtomkring gav ”Som en aldrig sinande ström” den
splittrade Malmöpubliken ett perfekt tillfälle att mötas.
Under fredagen spelar de fyra förstnämnda banden. Skeppet, som inleder
kvällen, består av Andreas Malm och Henrik Wallin. Deras kosmiska krautdisco
är meditativ, nästan sövande, men har en musikalisk väg som i all sin
instrumentala utsvävning pekar så bestämt framåt att nyfikenheten ändå får
sitt.
Följer gör Vidderna, som olikt kvällens övriga band har sin utgångspunkt i
popmusiken. Ovan elektroniska ljudslingor – och gästande Kristofer Ströms
drömska glockenspiel – sjunger Markus Clemmedson taktfullt på varm
malmöitiska om liv, död, sorg och glädje till Niklas Tjäders repetativa
elgitarr.
Publikfavoriten Noe Spagato är kvällens enda artist med tydlig bakgrund i
dansmusiken. Omgärdad av syntar, ljudskåp och effektpedaler avslutar han
kvällen. Innan dess spelar psykrocksprojektet Ved. Uppbackad av trummor,
gitarr, elbas, orgel och samplingar melodiserar upphovsmannen Mattias Nihlén
de snabba rytmerna omväxlande på bouzouki och elgitarr. Det är starkt och
självsäkert, med ett fenomenalt sväng i märgen.
Huruvida aktörerna på kulturscenen verkligen möttes under gårdagen vet jag
inte. Men jag gläder mig starkt åt det faktum att bandens genomföranden
under kvällen slog minst lika högt som arrangörernas initiativ till att
anordna den.