Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Ozzy– en glad pensionär

Ozzy– en glad pensionär
BILD: Foto: Patrick Persson

Ozzy– en glad pensionär

Konsertrecension.

Varje dag vill dussintals reklamfilmer visa hur roligt det är att bli gammal. Man gör visst inget annat än spelar golf och reser till Mauritius och leker med barnbarn, bara man väljer rätt pensionsförsäkring (om begreppet pension existerar när det är dags att casha in om trettio år talas det tystare om).  

Om Ozzy har några fondförvaltare i publiken borde de slåss om rättigheterna till att använda konsertklipp av honom som reklammaterial. Den gamle rockhjälten plockar fram en skumkanon och sprutar ned både publiken och sig själv redan i andra låten ”Mr Crowley”.

Han skuttar utan att lämna marken. Han slår sig på knäna med ett barns förtjusning när gästgitarristen Zakk Wylde spelar solo på en dubbelhalsad gitarr. ”Titta, en dubbelgitarr, är det inte fantastiskt?”, strålar han. Han är ganska oemotståndlig, även när rösten sviker. Om han har så roligt redan nu – han är bara sextiotre – hur kul ska han då inte ha som pensionär?

Ozzys musiker är jämförelsevis unga. De verkar inte ha så roligt. Mest bråttom. Tommy Clufetos är en slugger som går sexton ronder mot skinnen. Gitarristen Gus G kör skalövningar som går fort, fort, som om den stackars solbrände greken riskerade att frysa ihjäl i den iskalla svenska sommarkvällen om han spelade färre toner per sekund (kanske är han mer behaglig att lyssna på i varmare klimat).

Oavsett vilka dimensioner låtarna ursprungligen rymmer ska det fläskas på hela tiden. Det är en lättnad när Slash gör entré, för då är Gus inte längre den störste gitarrhjälten på scen och tvingas hålla igen.

Ursprungslöftet – ett återförenat Black Sabbath – blev det inte mycket av. Tur det, för hur hade det kunnat leva upp till förväntningarna? Nödlösningen som står på scen – originalbasisten Geezer Butler möts av enormt jubel – ger oss ett halvdussin Sabbath-klassiker, som passar bandet bättre än Ozzys solomaterial.

”Iron Man” borde vara världens mest uttjatade låt, men med Geezers bas högt i mixen blir den så tung att vi nog orkar med den i fyrtio år till. ”War Pigs” är kvällens mest ödesmättade nummer, med svartvitt krigsfoto på storbildsskärmarna.

Men mest lyser mörkret med sin frånvaro och Ozzyz epitet ”Prince of darkness” känns helt missvisande där i solnedgången. Jag ska tänka på Ozzy och vara lite mindre rädd nästa gång jag får ett orange kuvert.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Malmö
  • Musik
  • Kultur & Nöjen
Plus och minus

Plus:

Hårdrockslåtarnas hårdrockslåt ”Paranoid” med tre gitarristen och två basister och en sjuttontusenmannakör låter rätt mäktigt.

Minus:

Av alla trummor Tommy Clufetos har att välja på spelar han bara på den tuffaste – gongen – en ynka gång.

blog comments powered by Disqus
Annons:
toppnyheterna just nu