Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Proffsigt och opretentiöst

Cliff Richard.
Gitarristen Hank Marvin.
1 2

Proffsigt och opretentiöst

Genre Pop
Konsertartist Cliff Richard & The Shadows
Konsertlokal Malmö arena, Malmö
Konsertdatum 2009-11-14

Konsertrecension. Han kan ännu sjunga rock’n’roll med hedern i behåll. Så beskriver Håkan Engström Cliff Richards spelning på Malmö Arena.

När bandet tar en halvtimmeslång paus passar kompgitarristen och scenhantverkaren Bruce Welch på att dra upp den vita skjortan ur byxlinningen och lämna kavajen i logen. Cliff Richard däremot är en fullblodsentertainer, så han kränger på sig ett par byxor som ser ut att vara sydda av förkromat huggormsskinn som matchar den figursydda plyschsoffa i svart reliefmönster som är hans tredje kavaj för kvällen.

Cliff Richard lever alltså upp till sitt rykte och tar sin uppgift på fullaste allvar – precis som Welch, och precis som Fenderfantomen Hank Marvin som i attityd hamnar ganska exakt mitt emellan de två.

Likt en Måns Zelmerlöw med 45 år extra på nacken gör Cliff en på alla vis generös show; proffsigt, men opretentiöst. ”Don’t get to heavy, that’s the way I am”, för att citera en av de låtar han inte gjorde just denna afton.

Eller ”Travellin’ Light”, för att citera en av kvällens bättre titlar. Det här bandet färdas lätt och smidigt, inte minst Hank Marvin som med svajarmen i ett lätt men stadigt grepp spelar eleganta fills och tjusiga solon med precis rätt mängd eko. När Bröderna Olsen-ögonblicken hotar att bli för många och repertoaren får The Shadows att låta som föga mer än ett glorifierat dansband är det han som lyfter musiken. The Shadows är mästare på denna typ av fjäderlätt transistorpop.

Och när Cliff tar igen sig backstage spelar bandet sina instrumentalhits lekande lätt. Detta är ingen pausunderhållning, också detta är popshow med högsta tänkbara egenvärde – åtminstone när de gömmer undan det klibbigaste örongodiset och istället spelar bolero- och burritowestern som i ”Apache” och ”The Savage”.

Cliff själv? I fin trim, både vokalt och fysiskt. Han kan ännu sjunga rock’n’roll med hedern i behåll. Inte rock’n’roll i betydelsen omstörtande verksamhet, men det är good clean fun. Till höjdpunkterna hör det korta akustiska partiet, med ”Time Drags By” och en milt förförisk Elvishyllning i ”All Shook Up”, liksom inledande ”We Say Yeah” och låten som Cliff introducerar som en personlig favorit: ”I’m the Lonely One”, där Hank Marvin ger musiken extra driv och intensitet, och där Cliff gör kvällens mest inspirerade sånginsatser.

PLUS

Hank Marvins svajarm, kvällens skarpaste precisionsverktyg.

MINUS

Med syntstråkarna blir ”Summer Holiday” en ljudtapet med palmer på.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
  • Vellinge
  • Musik
  • Omkretsen
  • Håkan Engström
blog comments powered by Disqus
Annons:
toppnyheterna just nu