”The Monster Ball Tour” går efter ett utsatt schema. Under den svarta ridån, som vevats ner efter det att förbandet Semi Precious Weapons gått av, döljer sig en vit duk. Till tung tech-house visas Gaga-projektioner i stora bilder, och i takt med att det sprakande knallila motljuset blir allt starkare visar sig en miniatyr i den art deco-inspirerade trappan på scenen. Där står hon. Glittrande och kantigt klädd, lika petite som monstruös. Lady Gaga, 2010 års version. Den går inte av för hackor.

I fem akter ger hon oss alla olika scenerier vi kan tänka oss. I mjukplastklänning och nunnehätta till ”Love Game”, helt svartklädd i lack till ”Boys Boys Boys”, i svart läderbikini med nitar till ”Telephone” och nedstänkt i blod till ”Monster” – ”Just Dance” på elpiano under en pistagegrön motorhuv. Hon färdas upp och ner i scenens alla lager, tar del av en koreografi med dansarna lika fort som hon lämnar dem för en soloshow. Ettrigt och intensivt skådespelar hon föreställningen framåt med ett kontrollerat, nästan provokativt lugn. Penisryktena som ständigt florerar kring henne nämner hon humoristiskt i ett enda knivskarpt yttrande: ”so I guess you’ve heard I’ve got quite a tremendous dick?”.

Men också en annan sida visar sig; den som man kan anta är mer Stefani än Gaga. I mellansnacken går hon ner på ett personligare plan, talar om blyghet och om hopp, om att lita på den man är. ”We’re all superstars” kan taget ur sitt stämningsfulla sammanhang låta som ett billigt mantra fyllt av lättplockade poäng. Men i ögonblicket är det precis det som tar oss riktigt nära henne, förbi köttklänningarna och solglasögonen, undan det tjocka mediefiltret och all storslaget förpackad produktion. Och när hon, vid en brinnande flygel, framför balladen ”Speechless” krossar hon alla myter om bristande musikalitet; hennes röst bevisar sig gång på gång, konserten igenom.

Likheten är tydligare nu, när man ser henne live, än någonsin förr. Stefani Germanotta är vår tids Madonna. På Malmö Arena visar hon det med lika mycket begåvning och intelligens som charm, humor och attityd.

PLUS

”Monster” och ”Alejandro” fungerar med all sin sturskhet perfekt i showens skeva idévärld.

MINUS

Efterspelet till den i orginal starka ”Teeth” dras en bit för långt och blir onödigt segt.