Egna låtar. Egna arrangemang. Egna texter på svenska, som faktiskt känns på riktigt. Aviga, slicka syntharrangemang – en slags elektronisk soul.
– Jag har gjort mitt bästa. Och jag är nöjd. Jag tycker det blev bra, säger Albin Gromer när jag lägger upp skivkonvolutet från ”Album” på bordet.
– Jag ville att det skulle kännas som en helhet. Lite vinylkänsla, som en samling låtar som sitter ihop.
Albin Gromer är 21 år gammal. Pianist, fast inte åt det virtuosa eller jazznördiga hållet.
– Jag älskar jazz, men har aldrig haft disciplin nog att öva. Tyvärr.
Disciplinen och målmedvetenheten har dock funnits på annat håll: framför allt i passionen för att skriva låtar och för att arbeta i studion. Redan i femtonårsåldern släppte han sina första egna låtar.
Och i studion – i arbetet med att skapa en egen ljudbild, i att leka med infall och inslag i musiken – känner han sig hemma.
– Jag hoppas kunna göra något personligt. Det är soul, men jag är inte rädd för att blanda in andra inslag. Och så försöker jag tillåta mig att vara lekfull, ta ut svängarna. Sjunga i falsett.
Fast efter tonårsmusiken tog det stopp ett slag för Albin Gromer. Det gick några år då musiken inte var lika kul eller viktig. Fast sommaren 2011 tog allt fart igen – mycket tack vare en tidig idol som blev en polare och en spelkompis: Jason ”Timbuktu” Diakité.
– Han har betytt väldigt mycket för mig som förebild. Så skickade han mig ett beat som han ville att jag skulle lägga en refräng på. Vilket jag gjorde och ja, det verkade som han blev nöjd.
Sångpåläggen ledde till en turné med Timbuktu sommaren 2011. Och arvet från Skånes hiphopstjärna hörs förvisso i Albin Gromers sång – eller om det är rap, gränsen är emellanåt flytande.
Texterna, ja.
Kärlek, svek, lycka,
åtrå. Rakt från hjä
rtat?
– Jag skriver om sådant som berör mig. Svårare än så är det inte, säger Albin Gromer.