I indie-croonern Joel Almes värld är asfalten alltid våt, och i varje gathörn hukar en romantiker som med uppfälld krage försöker ta skydd mot virvlande stråkar som ständigt tycks vara på väg mot tornadostyrka.
I ett eller annat avseende spänner han alltid bågen hårt – han tar i från tårna både när han skriver och när han sjunger – men i andra avseenden har han gått in för att slappna av.
– Jag har hållit tillbaka lite den här gången, försökt göra en platta som har mer luft och inte är riktigt lika storslagen. Känslorna är stora, men jag uttrycker dem inte lika explosionsartat hela tiden.
Stråkarna gör mycket för ljudbilden, liksom Joel Almes melodramatiska sång. Nytt i paletten är cembalon som med sitt metalliska knäppande gör musiken både klangmässigt skarpare och mer rytmiskt accentuerad.
– Människor hör influenser från barockpopband, som jag nästan aldrig lyssnat på. The Left Banke. The Zombies. Men min inspiration kommer snarare från sådant som Frank Sinatras album ”Cycles” och artister som Glen Campbell. Jag ville ha stråkar med stuket från 1970-talets country.
Finns det några fallgropar när man ägnar sig åt din sorts musik?
– Absolut. Lättast är att man hamnar i sådant man redan använt, i ens tidigare skivor och uttryck. Men jag försöker inte tänka för mycket på det där. Att jobba med musik för mig är att ryckas med i skrivandet och spelandet, att gå på den enkla känslan och göra låtar jag gillar. Blir det bra så är det musik som kommer nära lyssnaren, som inte är alltför utstuderad och där jag inte skyddar mig själv. Så får det bli som det blir.
Är det svårt att skriva om lycklig kärlek?
– Det är svårt att vara originell om man skriver om lycklig kärlek. Många försöker, men få låtar beskriver känslan på pricken. Men Lou Reeds ”Perfect Day” är en sådan. Den är enkel, precis som verklig lycka är okomplicerad, och det enkla är svårt att formulera. ”Soft Winds” är mitt försök, en låt om hur grymt det kan vara vissa dagar att vakna på morgonen.
– Ofta handlar det ändå inte bara om orden, utan om hur text och melodi och sättet man sjunger samverkar. Roy Orbison och Nina Simone kunde sjunga ”I love you” på ett sätt som utrycker så mycket.
Vem är ditt främsta bollplank?
– Oftast är det Martin Elisson, basisten. Han skriver också låtar, så det faller sig naturligt. Men egentligen är jag inte så intresserad av andras input, jag vill ha kvar den där upplevelsen av en pojkrumsbubbla när jag skriver musik.
Ett par av de nya låtarna trevar sig fram, det dröjer innan bandet etablerat tempot. Så där kan det låta hos Bob Dylan, men sällan på plattor som är så hårt producerade som Joel Almes.
– Det har två orsaker. För det första repar vi aldrig, vilket är okej eftersom vi känner varandra så väl musikaliskt. För det andra visar jag ofta bandet mina låtar precis före tagningen. Det tvingar musikerna att lyssna på varandra. Låt gör för att de ibland därför spelar under sin förmåga, men hellre det än att det blir som på en återföreningskonsert där alla kan låtarna utan och innan men inget händer.