“Hail to thee, lord Lucifer/I sing ­praises to thee”, deklarerar Ancient VVisdoms sjungande trummis ­Nathan Opposition så snart han kommer åt. Hört det förut?

Satan i metal är ett tema lika väntat som hostmedicin i Houstonrap ­eller skinkor i Miami bass. Men så som den extrema hårdrocken har utvecklat sig, tycks det som om lovsångernas ­anspråksfullhet står i direkt proportion till mängden infernaliskt larm som budskapet drunknar i. En reklamstrategi för den mörka sidan som knappast vinner några guldägg för bästa marknadsföring.

För två-tre år sedan hände något. Holländska The Devil’s Blood överrumplade en värld av djävulsmusiker genom att bada i blod men låta som Heart och Roky Erickson. Sedan gjorde­ svenska Ghost succé med Ted Gärdestad-len sång om ritualoffer (har den väl satt sig får du aldrig refrängen ”This chapel of ritual/Smells of dead human sacrifices/From the altar bed” ur huvudet). Band som Devil, Year Of The Goat och Blood Ceremony bekräftar tendensen: ska mörkret behålla sin lockelse måste det bli mer lättsamt.

Amerikanska kvartetten Ancient VVisdom är därmed ett tecken i ­tiden. Deras djävulshymner antar formen av radiovänlig folkrockgrunge i skärningspunkten mellan Alice In Chains (stämsången), Danzig (bluesmetallen) och Death In June (de gosiga akustiska gitarrerna). Härom veckan­ kunde de spela på norska Inferno-festivalen – bland extrema band som 1349, Autopsy och Anaal Nathrakh – utan att någon höjde på ögonbrynen.

Satan i all ära – enligt bandledaren är hen mest en metafor för självförverkligande, helt rätt i dessa ”gör om mig”-tider – men trenden med lättsmält ockultism pekar på något viktigare: det är inne med starka låtar igen, även bland de mest hårdföra metalfans.

På den här debuten vill jag särskilt nämna ”Alter Reality”, ”The ­Opposition”, ”Necessary Evil”, ”For­ever Tonight”, ”Lost Civilization”, ”Devil Brain”, ”VVorld of Flesh” och ”Children of the Wasteland”, det vill säga hela skivan. Lättviktigt är det aldrig, trots att arrangemangen är så catchy att minsta intro och brygga känns som rent ”guilty pleasure”-frosseri.

Uttrycket ”djävulen har de bästa låtarna” ekar inte ihåligt längre.

Bästa spår: Alter Reality