Den konstnärliga integriteten är obefintlig. Förmågan att fånga upp och göra skamligt effektiv tonårspop av gårdagens trender imponerar. På fjärde albumet på lika många år fortsätter det omåttligt populära muskelberget med det vältrimmade skägget att bre hitsmackor som är klibbigare än ett flugpapper.

Oralsexblåsningen ”Whistle” låter som ett lyckat försök att ragga upp några av Bruno Mars och Travie McCoys tolvåriga fans.

Titellåten ”Wild Ones” är ett av tre samarbeten med svenska housemafioson Axwell. ”Good Feeling” hänger också på en lättmonterad Ikea-housestomme: Aviciis ”Levels”.

Som affärsidé är Flo Rida en tvärsäker investering. Musikaliskt finns det ingen som helst substans bortom spel- och försäljningsstatistiken.

Bästa spår: Whistle