En efter en har medlemmarna anslutit sig till barnvagnsmaffian, gått in i Livet 2.0 och passerat vad engelsmännen kallar point of no return. Utfallet för popbandet The Ark hade kunnat bli förödande, ännu ett gäng medelålders familjeförsörjare stressade av amorteringar – och livrädda för att tappa greppet, födkroken och nutidspulsen.

Istället sitter vi här med bandets mest avslappnade samling låtar: livsbejakande, humoristiska, lösa och lediga men med spets och full kraft i refrängerna. Det har aldrig varit roligare att lyssna på The Ark än nu.

Delvis handlar det om att bandet blivit kvitt den sista ängsligheten, att de fullt ut bejakar den lite lättare glamrock som de sex medlemmarna enklast kan enas kring. Men plattans allra roligaste fem minuter har inget som helst med glamrock att göra, det är ett stycke showbiz-country med titeln ”Singing ’Bout the City” som till texten är en ballad med självbiografiska drag, inte helt olik Neil Youngs ”Don’t Be Denied”, där lantissångaren berättar om storstadens lockelser och falska löften. Musikaliskt lånar den från Etta James ”Something’s Got a Hold On Me” och Stevie Wonders ”Living For the City”, men Ola Salo har varken Wonders rättfärdiga ilska eller Youngs sorgkant – han sjunger i triumf, deklarerar att det är dags att slakta gödkalven och att ”turn the playboys to the ploughboys that they are inside”.

Sorglöst och smittande, precis som inledande ”Take a Shine On Me” där The Ark gestaltar ett gäng patetiska föredettingar som vaknar upp på hittegodsavdelningen och bestämmer sig för att göra comeback genom att korsbefrukta The Rubettes med Abba.

Ja, ni hör: det finns gott om referenser till andra artister. Jag kan fortsätta att rabbla namn som Janis Joplin, Wizzard, Steve Harley & Cockney Rebel, Queen, Stones, Mungo Jerry, Sweet, Deep Purple, Lapp-Lisa, Eddie Cochran, Herreys och till och med Kent. Mer vänsentligt är ändå hur de där fras- och stilcitaten aldrig är bärande för bandets låtar, de funkar mest som vinkningar till – i första hand – de fans som snöat in på samma 70-talsrock där The Ark hämtat den mesta av sin inspiration.

Generellt bäst är också den hårdare glamrockande andra hälften av albumet, som mynnar ut i ”The Red Cap”: en grann låt med en tvetydig text om ideal, omprövning och svek.

Bästa spår: Hygiene Squad