Ingen musiker tjänar så mycket som en sångare på ett starkt personligt uttryck. Men när en sångare låter som någon annan blir det också desto tydligare.
Isabella Lundgren är landets just nu mest uppskrivna unga jazzsångerska (det finns många) och fick nyss årets svenska Louis Armstrong-stipendium.
Det välproducerade debutalbumet med nästan bara standardballader drar bitvis mot New Orleans-jazz och är fullt av goda insatser. Men jag kan inte stämma in i hyllningskören, trots sångerskans genuina jazzkänsla och säkerhet i leveransen.
Skivan ekar för mycket av en av 1900-talet mest speciella röster, Billie Holidays. Här finns det snabba lilla vibratot, den nasala klangen, småtjocka s och likheter i fraseringen.
Bästa spår: Blues in the Night