En gemensam bakgrund för många svenska artister brukar vara den kommunala musikskolan. Men skolorna, som numera oftast kallas kulturskolor, ser helt olika ut beroende på kommunernas ekonomi och inställning till kultur.
En knäckfråga är om kulturskolan främst skall närma sig kulturlivet eller grundskolan. Och, i förlängningen, vilka lokaler den då skall ha.
Surfa på ”flytt av kulturskolor” och det poppar upp en lång rad ortnamn från hela landet. Bara här i Skåne har orter som Landskrona, Hässleholm, Hörby och Höör drabbats av en ganska komplicerad flyttvånda. Behov av akustiskt anpassade lokaler vägs mot budget. Ofta är det tal om flytt till bristfälligt utnyttjade skollokaler som står och tickar pengar.
Då heter det att kulturskolan bör ta sitt ansvar för helheten. Även i kommuner utan estetisk skolprofil används argumentet att kulturskolans uppgift är att vara nära grundskolan. Som om lokalerna automatiskt gjorde jobbet. Som om vi behövde ännu fler ålderssegregerade reservat.
Varför talar vi så mycket om barnens bristande samspel med vuxenvärlden, samtidigt som vi gör så lite åt det? Jag vädrar en tidsanda här. Man får känslan av att barnen, trots allt tal om gränsöverskridande skola, lik förbannat skall placeras i skolans värld för att där bli uppfostrade, omhändertagna och förvaltade tills de kan anses vara vuxna, ur kommunalt perspektiv. I denna miljö av idel jämnåriga förväntas de mogna till myndiga medborgare. Tanken att istället låta dem närma sig den vuxna, professionella kulturverksamheten möts ofta med misstankar om elitism och kultursnobberi.
Men det finns ingen motsättning mellan den svenska kommunala musikskolans anda av kollektivism, dess ursprung i folkbildningen, och förvaltningen av särskilda begåvningar. Den moderna kulturskolans uppgift är varken att ge konstgjord andning åt grundskolan eller att göda svensk musikexport med artister.
Matti Edén är musikkritiker på Sydsvenskan och lärare i slagverk och drama på Höörs kommunala musikskola.