Kända artister spelar in kända lånade låtar, med andra kända artister som gäster.

Den sortens album kan drivas fram med hjärta och engagemang. Men ofta verkar de vara svaret på ren idétorka.

Vi är många som numera zappar rappt mellan ditt och datt i tillvaron, framför tv:n eller i största allmänhet. Tempot och rastlösheten skruvas upp och ryckiga ”och nu till något helt annat”-plattor är ett tecken i tiden. Produkter för en Spotify-generation med fingret på knappen.

Men just när det gäller album vill jag ha linje och sammanhang, kanske som en motreaktion mot mitt eget zappande och intrycksmaximerande. Annars brukar skivupplevelsen bli rätt meningslös.

Klassiskt skolade pop-kameleonten Joe Jackson älskar även Duke Ellington och vill lyfta fram hans låtar. Så långt allt väl. Jackson är ingen genuin jazzman och varför skulle han göra samma sorts hyllningsplatta som sådana? På ”The Duke” kläs Ellingtons och Billy Strayhorns mest kända nummer om. ”Caravan” får salsastuk, ”Isfahan” blir en stråkballad runt Steve Vais gitarr, ”Perdido” brasilifieras med sångerskan Lilian Vieria och ”Rockin’ in Rhythm” åker till New Orleans.

Somligt är kul, inget direkt dåligt. Men skivan som helhet liknar vildsint matlagning: massor av olika råvaror och all världens kryddor i samma kastrull. Till slut vet man inte vad det smakar.

Sedan ska ju sägas att de här låtarna har spelats väldigt ofta. Det måste till något extravagant för att åtminstone jag ska gå igång på dem nuförtiden.

Dobro-fenomenet Jerry Douglas, en annan av figurerna på min personliga tio-i-topp, släpper nu också ett musiklapptäcke. Douglas har flyghoppat mellan Nashville, New Orleans, New York och London och överallt spelat in med lokalt förankrade superproffs. Så det blir slö trivselblues signerad Eric Clapton, racer-bluegrass, ”High Blood Pressure” à la New Orleans med Keb’ Mo’ och Dr John och en fin version av ”The Boxer” med Mumford & Sons.

Douglas själv spelar plötsligt ovanligt mycket elektrisk lapsteel och tar inte för sig med grävskopa heller. Så albumets rödaste tråd blir inställningen hos de inblandade: inget effektsökeri, ingen krampaktig vilja att överraska med fräcka musikaliska krockar, bara musiker som njuter av att spela ihop. Men det bästa är huvudpersonen i full melodisk frihet på sitt huvudinstrument.