Mansons nya stil på tyska grammisgalan i mars: typ tjugo kilo tyngre. Vad säger det om en artist som alltid förstått hur mycket ytan säger om innehållet? Att det är insidan – låtarna – som räknas på detta uttalade försök till comeback?
Men när de talar om skivan som ”rytmdriven” betyder det mest att ingen skrev tillräckligt bra melodier. Rösten är superb, men får ofta bära upp armar utan skelett. De starka spåren hade varit b-sidor under guldåren 1996-2000, nu slukar jag dem.
Så kommer ”The Flowers of Evil” med en riktigt rak, simpel och fantastisk rockrefräng. Och hoppet tänds. Manson/Ramirez är ännu de svartkläddas Lennon/McCartney. Fortsätt visa det och du åldras värdigt, Manson.
Bästa spår: The Flowers of Evil