Den nyss Malmöaktuelle salsaprofilen Rubén Blades fick en gång kritik för sitt engelskspråkiga, rockorienterade album. Blades slog då fast att ”jag tror inte på inställningen att man är dömd att göra något bara för att man ser ut på ett visst sätt eller talar något särskilt språk. För mig är musik en universell kraft”.

Rory Block skulle definitivt skriva under Blades vision. Denna vita kvinna från New Jersey räknas sedan länge som en av de skickligaste och mest passionerade uttolkarna av klassisk countryblues från Mississippideltat, från början endast en business för afroamerikanska män, ensamma med sina akustiska gitarrer. Och på sistone har Block radat upp albumhyllningar till sina förebilder – Son House, Mississippi Fred McDowell och nu Reverend Gary Davis.

Davis måste ha varit en nästan överväldigande gestalt: gospelförankrad predikant och artist i ett, med en röst som kunde flytta generaldirektörer och ett virtuost ragtimeinjicerat gitarrplock som hela tiden pågick undertill, liksom fristående och samtidigt i en sammansmält helhet med sången.

Rory Block satt vid mästarens fötter på 1960-talet och det nya albumet visar att hon bland annat lärde sig just denna viktiga läxa, att det är totalen som räknas. Röst, gitarr och text skall varda ett. Block är också en riktigt driven strängplockare, med sliderör på ringfingret, men även om det kan glittra till ordentligt håller hon gitarrspelet hundraprocentigt funktionellt, som en trossbotten för sången och sångerna. Inget showande för dess egen skull.

Den här jordnära attityden går (ofrivilligt?) igen i gitarrljudet på plattan som på vissa spår känns väl oglamouröst. Lite strängklirr och småslammer hör till i Rory Blocks sällskap, helt ok, hon har en tuff stil. Men här undrar jag om man verkligen ställde världens bästa mikrofon framför gitarren.

Fast det där blir en bisak när sången glöder och sprakar så här. Attacken står inte främsta bluesgubbarnas efter, Rory Block gillar att stoppa in ”wild notes” (ackordfrämmande toner) i gitarrspelet och det vilda går igen i rösten, som hon ibland kryddar med falsettmässiga tjut. På gospellåtarna klonar hon upp sig till en hel brusande bakgrundskör, klart övertygande.

Framför allt lyckas Rory Block på ”I Belong to the Band” med det som gissningsvis är hennes mission nummer ett: att väcka lyssnarens lust att höra Reverend Gary Davis.

Bästa spår: Death Don’t Have No Mercy

Röst, gitarr och text som ett. Rory Block är en driven strängplockare, men även om det kan glittra till håller hon gitarrspelet hundraprocentigt funktionellt.Foto: roryblock.com