Olika barn leka bäst. Särskilt om de har en del gemensamt.

Den soulröstade popprinsessan från hitlisteriket träffar här på de tre riddarna av det fria ordet, det vill säga temperamentsfull improviserad musik utan ramar eller spärrar.

Men även Neneh Cherry är en våghalsig och nyfiken artist, med experimentlusta, jazz och det musikaliska gränsöverskridandet i sig, säkert mycket tack vare styvpappa Don Cherry. Och de hårdföra typerna i The Thing – som tog sitt gruppnamn från en låttitel av just Don Cherry –har inga problem med det lyriska och vackra heller.

Så de fyra kan mötas, kring några väl valda och verkligt olika lånade låtar, och två egna. Den rått ostajlade musiken blir en rafflande blandning av disciplinerat enkelt och vildvuxet oberäkneligt. Ofta används ett enda malande riff som ankare i en låt, samtidigt som Mats Gustafsson på tenor- och barytonsax är kapabel till hur starka känsloutbrott som helst.

Att matcha The Thing kräver sin kvinna och Neneh Cherry har karisman och nerven som krävs, även när hon sjunger ballader. Ett paradexempel på den lyckade matchningen är den funkigt tunga, avskalade versionen av Iggy & The Stooges gamla ”Dirt”, som Neneh Cherry med återhållen intensitet dominerar ända fram till att rent kaos bryter ut.

Ännu mera prägel sätter sångerskan på ”Too Tough to Die”, i en massivt pulserande version som en nu framåtlutat engagerad Neneh Cherry liksom föser framför sig, medan bandet mullrar på.

I ”Accordion” av gruppen Madvillain blir Cherry i originalraptexten riktigt lössläppt för första och enda gången och man önskar att hon oftare kunde improvisations-yla när The Thing kapar låtarnas förtöjningar. Men något extra ska väl sommarens Cherry/Thing-konserter ha att bjuda på.

Don Cherrys ”Golden Heart” får en psykedelisk touch och spetsas med Cherry-kompisen Christer Bothéns nordafrikanska stränginstrument.

Albumsäcken knyts ihop genom ”What Reason Could I Give” av Ornette Coleman, lugn och majestätisk. Men mitt i alltihop känns versionen av Suicides ”Dream, Baby, Dream” från 1979 som plattans storverk.

Original-bakgrundsslingan (som här plötsligt blir till en västafrikansk melodi) körs runt runt, Neneh Cherry mässar lika envist fram låttiteln och man lyssnar halvt förhäxad medan spåret byggs upp, centimeter för centimeter, med fler instrument och allt större klang, tills Mats Gustafsson till slut kvidande förlöser det hela.