Förra gången den svenska ekonomin var i fritt fall, under första halvan av
nittiotalet, drog Joakim Thåström till Amsterdam för att spela industrirock
med Peace Love and Pitbulls.
Istället var det Ulf Lundell som skarpast fångade lågkonjunktursstämningen på
nedtonade albumet "Xavante", framförallt i låten "Gruva" där han såg ett
sargat land med ökande främlingsfientlighet och folk med "Absolut Arbetslös"
på t-tröjorna.
På "Kärlek är för dom" sjunger Thåström aldrig om finanskriser och
varselvågor, texterna är av privat karaktär och första låten är talande nog
en kort självbiografi. Ändå gör den dova atmosfären och de törnade
melodierna att skivan kan fungera som en stöttande axel i en tid då vi –
enligt en ekonomikrönikor på landets största morgontidning – bör passa på
att spara medan vi har jobbet kvar.
Musikaliskt är albumet klart mer spännande än föregångaren, "Skebokvarnsv.
209", där Thåström slog in på det mer stillsamma spåret. Den gången kändes
balladerna lite daterade – som vykort från en tid då det gick att kalla sig
rockpoet utan att framstå som en total anakronism – men på "Kärlek är för
dom" är den snart femtiotvåårige sångaren i fas med tiden igen. Flera av
låtarna förs fram av samma suggestiva och undertryckta mässande som på
skivan med Sällskapet, sidoprojektet som Thåström har med Pelle Ossler och
Niklas Hellberg, och låtar som "Långa tåg av längtan" och "Axel Landquists
park" är olycksbådande, närmast hotfulla.
Pelle Ossler bidrar med skeva gitarreffekter även här medan Conny Nimmersjös
akustiska plockande är det enda som behövs i "Den druckne matrosens sång",
en outsäglig sorglig Dan Andersson-bearbetning som i Thåströms samlade
diskografi blir till en fristående fortsättning på "Märk hur vår skugga".
Skillnaden är bara – vilket man märker om man spelar Imperiets klassiska
Bellmantolkning och "Den druckne matrosens sång" efter varandra – att
Thåström sjunger bättre idag än på åttiotalet, mindre teatralt.
Men frågan är ändå om inte den raspigaste och mest gripande sånginsatsen finns
i stillsamt vaggande "Över sundet", en öppenhjärtig hälsning till en före
detta flickvän som möjligen kan vara Regina Lund.
Allt det, tillsammans med klockspelspyntade The Bad Seeds-hymnen "Långtbort"
och det Anna Ternheim-gästade titelspåret, gör mig övertygad om att Thåström
aldrig gjort en bättre soloskiva.
Bästa spår: Över sundet
Lyssna också på:
Ulf Lundell: Xavante (1994)
Sällskapet: Sällskapet (2007)
Ossler: Ett brus (2008)