Det finns ett skimmer kring popdivorna och de ensamma rockhjältarna. Frontfigurerna. Ikonerna.
Begripligt. Men om man betraktar dem lite på avstånd blir dessa original förbluffande lika varandra. Sett genom ett teleskop på planeten Mars ser deras karriärbanor ungefär likadana ut. Elvis? Amy Winehouse? Janis Joplin? Michael Jackson? I vartenda fall rör det sig om en ensam människas uppgång och förutsägbara fall.
Då är det annorlunda med popbanden. De uthålligaste är som levande organismer, med en böljande gruppdynamik som får bandet att överleva även när några av de inblandade musikerna hålls tillbaka eller faller.
Få grupper är lika komplicerade som The Byrds. Den engelske fantasten Johnny Rogan – som redan skrivit ett par biografier över bandet, den första kom redan på 1980-talet – gav nyligen ut ”Byrds: Requiem For the Timeless, volume 1”, en tegelsten på 1 200 sidor varav fotnoterna kräver 300.
Det är en bok om musik, men nästan lika mycket om psykologi. Under fyra makalöst kreativa år från 1965 och framåt var pionjärbandet med om att introducera folkrock, psykedelisk pop, ragarock och countryrock.
Bandets nominella ledare var Roger McGuinn – i tysthet tog han på sig uppdraget, när han och ingen annan insett att det fanns en extra royaltycheck att hämta – men den främsta låtskrivaren i originalsättningen var den blyge lantisen Gene Clark.
Halvt om halvt mobbades han ut, främst av den påstridige och enormt passionerade David Crosby som efter Clarks frånfälle klev fram som bandets genialiska låtskrivare. Crosby gjorde sig omöjlig under arbetet med albumet ”The Notorious Byrd Brothers”; konvolutet till den färdiga plattan avbildar de tre kvarvarande medlemmarna – samt ett hästhuvud.
McGuinn saknade Crosbys stormiga temperament, han härskade och överlevde genom att hålla sig undan striden. Han tog ett steg tillbaka också när han värvat Gram Parsons, i rollen som jazzpianist, och upptäckte att Parsons var en varg i ulvakläder. ”Ut hoppade George Jones!”, kommenterar han.
Drömmen om att förvandla The Byrds till ett elektroniskt jazzband krossades, men McGuinn underordnade sig inkräktarens vision … och återupptog ledarskapet när Parsons efter några månader stormade ut ur gruppen.
Rogan skriver nu på volym 2. Den ska handla om medlemmarnas solokarriärer. Jag hoppas på 1 200 sidor till.