"Det har blivit många intervjuer med regissörer under årens lopp i
jobbet. Men jag har aldrig stött på någon med denne 84-årings glupande aptit
och nyfikenhet på film och lust att tala om sitt ständiga filmtittande
", säger Sydsvenskans Jan Aghed som träffade filmfantasten och
filmsamlaren Ingmar Bergman i dennes arbetsrum på Dramaten i Stockholm.
Varje vår skickar Ingmar Bergman en lista med omkring 150 filmer som han
önskar se till Filminstitutets enorma filmarkiv. I början av juni levereras
de per lastbil till hans hus på Fårö, där han har en privat biograf med
toppmodern utrustning och en orubblig rutin som består i att se film klockan
tre varje eftermiddag, fem dar i veckan. Under sommarmånaderna tillsammans
med semestrande barn och barnbarn, som på måndagen får ett papper med
veckans bioprogram.
Dessutom lånar han en mängd nya filmer på biorepertoaren som väcker hans
intresse från olika distributörer och följer ingående aktuell svensk och
utländsk produktion. Nämn François Ozons "Under sanden"
eller Tanis Danovics "Ingenmansland", och svaret blir en
entusiastisk reaktion. Ozons film har han sett flera gånger, och Danovics är
"fruktansvärt bra." Till detta kommer en ömt vårdad privat
filmkollektion med över 400 titlar, plus cirka 4 500 filmer på
videokassetter. När man pratar om film med Bergman, inte undra på att man
snabbt märker en omfångsrik och mångsidig kunskap om filmhistorien.
Samtidigt får man sig till livs en hel del mycket oortodoxa värderingar av
enskilda filmskapare och deras verk. Ibland är de vilt oförenliga med
etablerade uppfattningar. Som när vi kommer in på Orson Welles, en av
filmhistoriens ikoner.
– För mig är han bara en bluff. Det är tomt. Det är ointressant. Det är
stendött. "Citizen Kane", som jag har i min samling - det är
ju alla kritikers älskling, alltid överst på alla omröstningslistor, men jag
tycker filmen är skittråkig. Inte minst är den uselt spelad. Welles går
omkring med en ansiktsmask och en peruk medan han föreställer den här
tidningsmogulen Hearst, men man ser perukskarven hela tiden! Det anseende
som den filmen har är fullständigt obegripligt.
Och "De magnifika Ambersons"?
– Nää. Också gräsligt tråkig. Och jag har aldrig gillat Welles som aktör,
för egentligen är han ingen skådespelare. I Hollywood har man två
kategorier, man talar om skådespelare och personligheter. Welles var en
makalös personlighet, men när han spelar Othello, då skiter det sig, förstår
du, då åker han iväg med tummen i arslet. Nej, i mina ögon är han en
oändligt överskattad filmmakare.
Om en annan firad kollega, Michelangelo Antonioni, alltjämt verksam trots
sina 90 år, låter det så här:
– Han har gjort två mästerverk, de övriga filmerna kan man vara utan. Det
ena är "Blow-Up", som jag sett många gånger, och det andra
"Natten", också en underbar film, men mycket beroende på den unga
Jeanne Moreau. I min samling har jag en kopia av "Skriet", och fy
fan vad tråkig den är. Så förhärjande ledsam alltså. Du vet, Antonioni lärde
sig aldrig yrket ordentligt. Han är i grunden en estet. Ta "Den
röda öknen" - om han skulle ha en gata, så målade han om
husen på gatan. Han koncentrerade sig på den enskilda bilden, och förstod
aldrig att film är ett rytmiskt flöde av bilder, en rörelse. Visst, det
finns lysande enskildheter i hans filmer. Men för exempelvis "
Äventyret" känner jag ingenting. Bara likgiltighet. Jag begrep
aldrig varför Antonioni blev så oerhört haussad. Och hans musa Monica Vitti
tyckte jag var skittaskig som skådespelerska.
– Till Antonionis landsman Federico Fellini och hans filmer har jag en helt
annan relation. Vi skulle samarbeta en gång och med Akira Kurosawa göra var
sin kärlekshistoria till en film producerad av Dino de Laurentiis. Jag for
ner till Rom med mitt manus och umgicks väldigt mycket med Federico medan vi
väntade på Kurosawa, som till sist inte fick resa hemifrån för sin hälsas
skull, så hela projektet sprack. Fellini höll på att avsluta "
Satyricon". Jag var ofta hos honom i studion och såg hur han jobbade. Jag
älskade honom både som regissör och person och tittar fortfarande på hans
filmer, som "La strada" och framför allt den där
barndomsskildringen - vad är det nu den heter igen?
Även intervjuaren har sett filmen i fråga flera gånger, men råkar just för
ögonblicket ha svalt titeln. Bergman gnäggar förtjust.
– Vad kul att du också är lite gaggig! Det gläder mig.
(Samma dags kväll, flera timmar efter att vi skilts i Dramatens reception,
ringer telefonen. I luren hojtar Bergman: "AMARCORD!")
– Om vi talar om filmskapare som gett mig fundamentala upplevelser och
impulser måste vi börja med Victor Sjöström, honom först och mest av alla.
Och sen Marcel Carné och Kurosawa och naturligtvis Fellini. Ingen inbördes
rangordning mellan dem, det är bara så att jag har ett speciellt förhållande
till just dem.
– Victors "Körkarlen" och "Tösen från Stormyrtorpet
" ser jag varje år. Det hör nästan till att jag börjar min biosäsong på
Fårö med den ena och avslutar den med den andra. Att se dem om och om igen
har blivit lite av en tradition. En drog. Eller en last. Av Victors
Hollywoodfilmer nämns ju ofta "Stormen" först, men jag tycker
nog att "Han som får örfilarna" är oerhört märkvärdig.
Är det inte fantastiskt hur han lyckades acklimatisera sig i Hollywood och
samtidigt vara nyskapande?
Bergman säger sig vara särskilt svag för stumfilmer från mitten till slutet
av 1920-talet, åren precis innan filmkonsten infekterades av ljudet och just
höll på att utveckla ett alldeles eget språk.
– Då hade du Friedrich Wilhelm Murnau och hans "Sista
skrattet" med Emil Jannings, som inte har några texter utan bara
berättar i bild och gör det med en underbar rörlighet och sensualism i
bildvalet. Och hans "Faust" med Jannings och Gösta Ekman i
titelrollen och mästerverket "Soluppgång". Tre
häpnadsväckande filmer som säger oss att Murnau, samtidigt som Erich von
Stroheim var inne på samma linje i Hollywood, hade kommit långt när det
gäller att skapa ett originellt och självständigt filmspråk.
Som grabb sprang Bergman ständigt på bio, ibland kväll efter kväll och på
matinéerna varje söndag.
– Jag hade problem med att jag var tvungen att gå i kyrkan på söndagarna.
Den första matinéföreställningen började klockan ett, men efter kyrkan var
det kyrkkaffe hemma hos oss, och då måste man vara där och vara artig och
allt möjligt. Den andra föreställningen började tre, men då var ju det
jävliga att vi åt middag klockan fem. Ändå lyckades jag ofta smita iväg och
sen komma hem i tid. Far var präst på Sofiahemmet och sedan kyrkoherde på
Storgatan, så det fanns massor av livaktiga småbiografer på relativt nära
håll.
Dina föräldrar hade ingenting emot detta filmintresse?
– Nänä, inte det minsta. Både far och mor gick på bio och tyckte det var
roligt. Men jag kommer ihåg en gång då mor blev skitarg på mig. Jag måste ha
varit arton år och hade sett en film av Julien Duvivier som hette "
Pépé från Marseille", och jag sa till mor och far att
den måste ni se, så de travade förväntansfullt iväg. Och det var inte någon
lämplig film för kyrkoherde Erik Bergman och hans fru - jag fick mig en
utskällning av mor som undrade hur jag kunde se sån ryslig, omoralisk
smörja. Så sen slutade jag att rekommendera filmer till mina f
öräldrar.
Denna episod väcker i sin tur ett annat livfullt minne. Bergman är på en
festival i Frankrike någon gång på 1960-talet och utfrågas av franska
filmskribenter. De vill veta vilka filmer som betytt mest för honom.
– Helt sanningsenligt sa jag att Duvivier och Carné haft en avgörande
påverkan. Åren 1936 till 1939 kom ju Carnés "Dimmornas
kaj", "Hôtel du Nord" och "Dagen gryr" och
Duviviers "Pépé från Marseille" och "
Drömmarnas vals". De gjorde djupt intryck på mig, och jag tänkte
för mig själv att om jag blir regissör någon gång och själv får göra film,
så vill jag göra film som Carné. Men när jag nämnde dessa namn på den här
presskonferensen spred sig ett hångrin bland de närvarande
filmjournalisterna. Man kunde läsa deras miner. Den där skiten, hur kunde
han? De hade Jean Renoir som idol och undrade hur i all sin dar någon kunde
säga ett gott ord om Duvivier och Carné!
De representerade "le cinéma de papa", som franska Nya vågens
filmare med François Truffaut i spetsen gjort uppror mot.
– Just det. "Cinéma de papa"! Och man dyrkade Godard
och så vidare. Och då var det ju ett sjuhelvetes tramp i klaveret att jag
understod mig att hylla de här gamla stötarna! Men jag ser fortfarande gärna
dessa franska filmer från min ungdom, jag tycker de är väldigt fina, det
finns en sorg och en ömhet och en sensualitet i dem som är storartad.
I det sammanhanget är det ganska ironiskt att din "Sommaren med
Monika" med sin frihetskänsla både i Harriet Anderssons
titelrollsporträtt och i själva berättandet uppfattats som en viktig
gjutform för Nya vågen. Godard skrev beundrande om "Monika"
i Cahiers du Cinéma.
– Ja, och sen har du ju den där symboliska scenen i Truffauts "
De 400 slagen" där grabbarna snor stillbilden med Harriet, säger Bergman
i dag med ett roat leende. Truffaut tyckte jag mycket om, jag har känt stor
beundran för hans tilltal till biopubliken och hans sätt att berätta.
"Dag som natt" är en bedårande sak, och en annan film som jag gärna
ser om är "Vilden" med sin fina humanism.
– Godard däremot, hans filmer har jag överhuvudtaget aldrig fått någon
kontakt med och aldrig begripit mig på. De har känts chosiga,
struntintellektuella och stendöda. Kinematografiskt ointressanta och
oändligt tråkiga. Godard är en jävla tråkmåns. Han har gjort sina filmer för
kritikerna. En av dem, "Maskulinum-femininum", spelades in här i
Sverige och var hårresande trist. Men jag gillar mycket den tredje av Nya
vågens förgrundsfigurer, Claude Chabrol, som är en underbar berättare på
kriminaldramernas gebit. Jag har alltid varit svag för hans thrillers,
liksom för hans äldre kollega Jean-Pierre Melvilles, som jag har en specifik
kärlek till - en stentuff, stiliserad estetik som gör sig bra i hans
storartade ljussättningar och scenerier. Dessutom var han en av de första
som verkligen förstod sig på att använda cinemascope.
Sent en kväll år 1971 träffade Bergman och vännen och regissören Kjell Grede
av en ren slump på en kopia av Andrej Tarkovskijs "Andrej Rubljov"
i ett körrum på Svensk Filmindustri. De såg den otextad. Han räknar det till
sina mest omtumlande och oförglömliga filmupplevelser.
Vad har amerikanerna betytt? Deras dramaturgi trummades in i honom när han
som 24-åring fick jobb på SF:s manusavdelning, så snart tillfälle yppade sig
rände två trappor ner till distributionen för att titta på de senaste
importerna från USA och fann att det ansågs uteslutet att skriva eller
bearbeta ett manus efter andra regler än Hollywoods.
– Mina första manus och filmer byggde på dem. Det kändes tryggt att till en
början ha den amerikanska dramaturgin att ta spjärn mot. Senare gällde det
förstås att frigöra sig från den. Den företrädare som jag beundrat mest är
den gamle exilösterrikaren Billy Wilder. Han var en virtuos på
skådespelarregi och valde alltid dem som var absolut perfekta för hans
filmer, inklusive Marilyn Monroe. Jag älskar Wilder.
– Bland dagens regissörer är jag naturligtvis imponerad av Steven Spielberg
och Scorsese, liksom av Coppola, även om han tycks ha slutat göra film, och
av Steven Soderbergh - de har alla någonting att säga, de är passionerade,
de har en idealistisk inställning till själva filmandet. Soderberghs
"Traffic" är makalös. Ett par andra storartade exempel på amerikansk
films styrka är "American Beauty" och "Magnolia".
Vad gäller svensk film efter Victor Sjöström blir Bergman lyrisk om Jan
Troell, utnämner Lukas Moodysson till "en in i helvete begåvad
kille" och talar med hänförelse om "Möte med ondskan
", Reza Parsas nya kortfilm om en självmordsbombare.
– I sitt format är det samma klass på den som på "
Ingenmansland", det är samma bottenlösa förtvivlan och samma svarta
ironi och humor mitt i det fasansfulla. Det är så djupt komprimerat och
stiligt gjort. Och samtidigt visar den vad som är det stora undret med film:
människans ansikte. Rätt närbild i rätt ögonblick har en oerhörd verkan. Om
den är bra komponerad och bra belyst och har en bra skådespelare kan du
egentligen hålla den på duken hur länge som helst. Min dröm när jag var
aktiv var att kunna göra en hel långfilm i en enda närbild.
När jag undrar om Bergman följt kritikens skriverier om hans filmer med
någon uppmärksamhet ger han ett par exempel på recensioner från förr i
tiden. Att han femtio år senare fortfarande minns brottstycken utantill kan
tyda på att de satte djupa märken i hans själ. "Jag
vägrar att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig
den här gången", skrev signaturen Filmson i Aftonbladet om "
Gycklarnas afton". Ännu mer obegripligt med tanke på skribentens anseende
var Olof Lagercrantz betyg åt "Sommarnattens leende" i DN: "
en finnig ynglings dåliga fantasi", "jag skäms att jag sett den
".
– Jag hade en jävla taskig och svår väg att gå i början. Det är ingen som
tänker på det numera. Jag hade det skittufft. Att behöva se såna reaktioner
i tryck kändes inte precis uppmuntrande.
Bo Widerberg kallade dig för vår dalahäst mot världen.
– Jo, det var ju en rolig formulering. Men jag har aldrig varit arg eller
bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna
jävla horeri- och slakteribransch. Bosse Widerberg var smart som fan. Han
tänkte: om jag offentligt kastar mig över Bergman, då profilerar jag mig!
Det är ju så det går till i våran bransch. Själv sa jag aldrig ett taskigt
ord om honom under hela hans liv. "Kvarteret Korpen" är ett
alldeles fläckfritt mästerverk. Han var en underbar, storartad filmregissör.
Däremot tycker jag inte att han var någon bra teaterregissör, det hade han
inget tålamod till.
På tal om teater, när vi pratar spelas Bergmans uppsättning av Henrik Ibsens
"Gengångare" på Dramaten. Under förberedelserna ville han att
ensemblen skulle läsa och diskutera "Doktor Romand", Emmanuel
Carrères bok om den franske läkare som år 1993 mördade hela sin familj
hellre än att erkänna att hans liv var ett bluff. För Bergman var boken
lämplig "kurslitteratur" inför en pjäs som handlar just om
fasader och förställning och hur den kompakta livslögnen äter upp människor
inifrån. Från "Gengångare" spårar samtalet in på
hans legendariska teatertid i Malmö.
– Då kände folk att de kunde gå på sin teater därför att de visste att de
fick något i utbyte, antingen på Stora eller Lilla scenen. De här som sedan
kommit, de har gjort publiken misstrogen. De har - som min gamla chef
Lars-Levi Laestadius sa - spelat affischer. Tyska sekelskiftesdramatiker som
ingen jävel hört talas om. Malmöborna har lagt ner miljoner på att rusta upp
Hipp, och dit kommer sen en ung regissör fylld av ambitionen att hävda sin
konstnärliga kvalitet och spelar den ena obegripliga pjäsen efter den andra.
Publiken infinner sig, sitter och gapar, förstår ingenting, går sen hem och
tänker skit samma, våra miljoner är bortkastade. Så där får det inte gå till!
Och denne unge regissör är nu nyutnämnd chef för Dramaten.
– Jamen, ser du, nu har han en stor fördel efter att ha varit sex år nere i
Malmö. Han har insett att han gjorde fel. Det är en jävla skillnad mellan
att vara på Stadsteatern där och på Dramaten här, därför att det rör sig om
två olika sorters publik. Här finns en lidelsefullt intresserad
teaterpublik, en riktig teaterpublik, och han är en äkta teaterman. Staffan
Valdemar Holm passar precis. Han kommer att bli bra för teatern.
JAN AGHED
Artikeln publicerades i Sydsvenskan den 12 maj 2002