I en busskur sitter tre män och surar. En skejtare trillar omkull
alldeles bredvid, ligger kvar och håller sig om armbågen. En väktare sätter
sig på bänken. Hon drar ett djupt andetag och suckar.
Malmö, Värnhemstorget, tja, här står man.
Tysta går vi på bussen. Vid första hållplatsen hinner en ung tjej inte gå av
innan dörrarna stängs. Hennes kompisar bankar på rutan utifrån.
Busschauffören ser vad som händer, öppnar inte. Med tom blick lägger han i
växeln och kör ut från hållplatsen. Ingen säger ett ord.
Pär Rådström skrev en gång om när han kom tillbaka till Sverige från södra
Europa. Efter veckor av vänlighet gick han på tåget i Malmö och fick
omedelbart en rak höger i ansiktet av en man som sa: Raka av dig mustaschen,
stockholmajävel!
Från en värld till en annan.
Det är precis vad jag upplever när jag kommer tillbaka till
verkligheten efter en helg på årets mest hajpade mediekonferens, Sweden
Social Web Camp.
Grunden till SSWC – som är en unconference, det vill säga
att deltagarna skapar allt innehåll tillsammans – lades förra året, när
arrangörerna slängde ut en öppen fråga om någon ville prata om den sociala
webben. De hade räknat med ett tiotal personer, men intresset var mycket
större. Det slutade med att nästan 300 människor samlades på Tjärö.
I år hade SSWC vuxit ytterligare: 400 deltagare som sov i tält, trängdes i
vandrarhem och under två intensiva dygn diskuterade demokrati, skola, genus,
makt, politik och kultur.
SSWC har redan kallats för Almedalen för webbnördar och kanske finns det
vissa likheter. Men där Almedalen i allt väsentligt förstärker strukturerna
i en etablerad kultur, lägger öppna och deltagargrundade konferenser som
SSWC grunden för att börja bygga en ny.
Den underliggande frågan på Tjärö var vad vi får för samhälle om
alla börjar att dela med sig. Inte bara från upphovsrättslig synvinkel, utan
också från en mänsklig. Jag är övertygad om att dessa två saker hänger ihop.
Få platser jag har varit på har så tydligt skapat en atmosfär där det är
givet att alla, oavsett ålder, bakgrund och ståndpunkter så frikostigt
sprider erfarenheter, kunskap och vänskap.
Den kultur som internet föder är brokig och motsägelsefull. Näthat står
bredvid länkkärlek. Bekräftelsesökandet bredvid en ödmjukhet inför att alla
har en historia värd att lyssna på.
Men medan vi navigerar genom den allt mer komplexa samtiden är det värt
att komma ihåg att det fortfarande finns ett hopp om en värld som är bättre
och att viljan att skapa den delas av många.
Det maniska bloggande och twittrande som de hemkomna SSWC-deltagarna nu fyller
webben med har nästan religiösa undertoner.
Det säger något om vårt samhälle att den huvudsakliga grunden till euforin är
något så enkelt som att de har varit på en plats där alla är välkomna i
diskussionen.
Anders Mildner
journalist