Barack Obama håller tal mot bakgrund av orange höstlöv i New Hampshire. En kavring bakas i Malmö. Yoko Ono hänger med Lady Gaga, någonstans i världen. En unge har feber i Göteborg.
Bilderna är vackra, med softat ljus, somliga av dem gulnade som fotografier från förr. Till och med den febriga ungen skimrar.
Fotoappen Instagram fyllde alldeles precis två år, och har det senaste året slagit igenom som en social lekstuga för bilder.
Efter år av jakt på den perfekta statusuppdateringen på Facebook eller tweeten riktades fokus nu mot att berätta om livet, i bilder. Någon gång i somras kändes det som att Facebook hade övergivits. Istället fylldes Instagram av bilder på soluppgångar, havsbad och sorglösa människor på drinkpartyn.
Instagram är en gratisapp för mobiltelefoner. I appen finns en kamera och, när bilden är tagen, ett stort antal filter att välja bland. Dessa filter bearbetar bilden så att den blir softad, snygg och drömsk. När bilden någon sekund senare läggs upp kan hela världen se den.
I flödet finns de personer du väljer att följa. Precis som på Facebook kan du gilla och kommentera andras bilddagböcker. Somliga väljer att ha privata profiler, men merparten av användarna har öppna profiler.
– Instagram är ultimat för det är så enkelt att ta en bild, lägga på ett filter och sedan sprida bilden. Det går på mindre än tjugo sekunder och så har du en halvhyfsad bild. Och så är det lätt att hitta andra, säger Bodil Johansson, som på Instagram heter ”elakkanin” och ingår i Instagramers Malmoe. Det är en sammanslutning av mobilfotoentusiaster från Malmö. De använder en hashtag (#) för att samla sina bilder. Ibland möts de och har ett så kallat insta-meet.
– Det är precis så nördigt som det låter, haha. Jag var nyligen på det första skandinaviska insta-meetet i Göteborg. Vi gick runt tillsammans och fotograferade staden, och så lade vi upp bilder med särskilda taggar.
Bodil Johansson jobbar som app-utvecklare på App-byrån i Malmö, så hon har ett specialintresse för appar. Det som gjorde att hon fastnade för Instagram var att hon, som alltid har tyckt om att fotografera, plötsligt lärde känna andra med samma intresse. På Instagram är det lätt att hitta in i andras bildflöden – man kan följa och avfölja människor utan att det kräver någon vänskapsform i utbyte.
– Helt plötsligt var det en massa okända människor från andra sidan jordklotet som började gilla mina bilder. Och det är ju vad jag vill – att fler ska titta på dem och gilla dem, säger Bodil Johansson, som mest använder Instagram för att ta svartvita gatubilder.
För några veckor sedan kom nya siffror som visade att appen nu har hundra miljoner användare.
Hundra miljoner människor går alltså runt och letar bilder i tillvaron. Det gäller att inte bli besatt, säger Bodil Johansson och skrattar.
– Det får inte ta över ens liv. Jag vet en som var besatt av att ta bilder på folk som hade randiga kläder och gick över övergångsställen.
För Bodil Johansson har jakten på bilder lett till att cykelturerna på morgnarna plötsligt kan ta dubbelt så lång tid. Vilket också är ett sätt att hämta andan, menar hon.
– Nu för tiden stannar jag upp i tillvaron för att ta en bild. Det gäller att fånga de där ögonblicken som annars hade varit försvunna.
Att fånga ögonblicken. Fotografins urfunktion.
1977 kom Susan Sontags essäsamling ”Om fotografi” ut. Långt före vår digitala tid, då när ett fotografi ännu var något exklusivt som krävde ett mörkrum för att bli till. Men fortfarande ekar hennes tankar om vad fotografering är. Hon skrev: ”Att samla på bilder är att samla på världen.”
Ord som känns extra aktuella genom Instagram, där vem som helst kan få tillgång till bildvärldar från hela jordklotet.
Ett av Instagrams filter vill ge sken av att vara från just den tid när Susan Sontag skrev boken. Filtret heter 1977, och när bilden förses med detta filter får den en softad, röd- eller gulaktig färg och en vit ram. Det läggs ett nostalgiskt skimmer till bilden, hur oktobergrå himlen än är, hur diskbänksrealistiskt motivet än är.
”Alla fotografier är memento mori”, skrev Susan Sontag. ”Att ta ett foto är att delta i en annans persons (eller saks) dödlighet, sårbarhet, föränderlighet.”
Instagram, liksom fotoappen Hipstamatic som kom något år tidigare, ägnar sig åt en sorts realtidsnostalgi. En helt nytagen bild på något som hände alldeles nyss, förses med en fejkad känsla av dåtid.
I den paradoxen ryms också en stor del av tjusningen med Instagram, tycker fotografen Jenny Karlsson, som bor i Skurup och till vardags främst arbetar med porträtt- och bröllops-fotografering.
– Den analoga känslan gör att det blir någon sorts magi över bilderna. En bild av ett ödehus eller en nedlagd fabrik, som jag är intresserad av att fotografera, får en helt annan känsla när jag lagt på ett filter som ger en softad yta. Det känns inte lika digitalt. På så sätt kan jag förstärka den känsla jag känner och vill förmedla med bilden.
Människor använder Instagram till olika saker. Vissa gör en bilddagbok över livet: snoriga ungar och höstlövspromenader. Andra jobbar med humor och letar absurditeter i bildformat. Somliga lägger enbart upp bilder på gulliga katter. En annan kategori användare, som Jenny Karlsson, har en mer konstnärlig och fotografisk inställning. För henne fungerar Instagram också som marknadsföring. Kanske ser någon hennes bilder, gillar hennes stil och vill att hon ska föreviga ett bröllop eller ta familjebilder. På Instagram lägger hon upp det vackra i tillvaron: knytblusar, kaffemuggar, havet, en öde byggnad.
– Jag gillar de förgängliga små vardagsögonblicken, hur de transformeras till små stycken konst där motivet är viktigare än tekniken. Det absolut bästa med Instagram är att man kan få ta del av andras verklighet och känna igen sig. Jag fascineras av att alla väljer olika sätt att visa sin vardag och sina liv. Allt ifrån diskbänksrealism till bilder som är supermanipulerade.
En ständig kritik mot Facebook och Twitter är skrytet, att det går ut på att visa upp en lyckad fasad. Men på Instagram tycks ingen klaga över alla bilder av det goda livet, försedda med snyggfilter. Kanske för att det är lättare att skryta i bilder än ord. Och för att direktheten i uppladdningen gör att det känns mer äkta.
– Det är ett trovärdigt bildberättande. De här spontana bilderna som tas, man får en känsla av att de är autentiska och kommer direkt från händelsen, säger Calle Rosenqvist, chefredaktör för facktidskriften Kamera och bild.
Han menar att Instagram och liknande appar främjar bildberättandet, att fler har chansen att få berätta sin historia.
– Det spelar ingen roll att bilderna inte är tagna av ett proffs, för de har ett innehåll. Det är bilder tagna ur livet. Och det som är speciellt med Instagram är att användarna är både sändare och mottagare av bilder.
De största kritikerna av den här utvecklingen kallas pixel peepers, digitala fotoperfektionister som lägger vikt vid bildens dynamiska omfång och kvalitet.
– För dem finns inget värre än att förstöra en bild med ett filter. Många teknikintresserade bryr sig mer om den tekniska kvaliteten än om vad bilden berättar. Jag har varit sådan själv, men jag märker att jag har växlat och tänker mer på innehåll, säger Calle Rosenqvist.
Magnus Fröderberg är chefredaktör på Fotosidan, Nordens största fotosajt, och han känner igen argumenten, som han menar kommer främst från de teknikintresserade hobbyfotograferna.
Men mobilkameran stimulerar kreativiteten, säger han och liknar den analoga känsla som Instagram skapar med kultkameror som Dianakameran i plast, tillverkad i Hongkong i början av 1960-talet och som fotografen Denise Grünstein började använda på 1990-talet.
– Hon gjorde ett projekt där hon tog poetiska bilder med Dianakameran, som gav väldigt oskarpa bilder.
Dianakameran och liknande plastkameror, med samlingsnamnet toy cameras, leksakskameror, började användas av många professionella fotografer för att hitta en lekfullhet och kreatitivitet som var svår att nå med den vanliga yrkeskameran.
– Vad Instagram gör är att imitera de här plastkamerorna och olika analoga effekter. Fotografer har länge haft ett behov av att kasta sig bort från tekniken. Kolla bara på Knut Koivisto, han tar tekniskt perfekta porträtt i yrket, men på fritiden springer han runt med en mobilkamera och leker fram bilder.
Jo, Knut Koivisto blev hooked på detta med mobilfotograferande julen 2009, då han laddade ner sin allra första foto-app till sin Iphone.
– Då fick jag en massa kommentarer från kollegor att jag inte var klok. Bilderna hade ingen hög kvalitet, och det var inte riktigt, seriöst fotografi. Men det har jag fullständigt skitit i. För jag tycker att det är roligt.
Han fortsätter:
– Jag förstår inte varför det ska vara svårt att fotografera bara för att det har varit det tidigare. Det är inte där förmågan att ta bra bilder ligger.
Kändisar, företag och organisationer använder Instagram för att marknadsföra sig. Den erkända fototidskriften National Geographic låter medarbetare stå för tidningens bildflöde. Tidningens utsända fotografer ger bakgrundsbilder och visar processen bakom vissa fotoreportage, och kan därigenom få nya läsare att vilja köpa tidningen.
Fotografiska museet i Stockholm låter Knut Koivisto stå för deras Instagramflöde. Han var även med förra helgen, när museet arrangerade en Insta-walk, den andra i ordningen. Precis som förra gången ska de bilder som tas under promenaden hamna i en tillfällig utställning på Fotografiska.
Knut Koivisto ser bara fördelar med att allmänheten lär sig mer om bilder och bildberättande.
– Jag förstår inte rädslan för att det skulle göra fotograferande för allmängiltigt. Jag tror på att man ska lära så många som möjligt att fota. På samma sätt som människor lär sig att skriva tycker jag att det är en rättighet att få uttrycka sig i bilder.
Bilden bara växer i betydelse, men vi har ingen som helst undervisning i bilder och bildanalys, säger Knut Koivisto.
– Ju fler som lär sig fotografera och tänka i bilder, desto fler kommer att uppskatta dem som verkligen är bra på det. Precis som att du, ju mer du lär dig läsa, desto bättre blir du på att uppskatta en bra text.
Knut Koivisto håller även i porträttkurser på Fotografiska med jämna mellanrum. Han slås av hur många som tror att det finns en manual med tricks, och sedan kan man konsten.
– Men fotografering är något större, det ligger på ett djupare plan.
Själv tycker han inte att instagrammandet och mobilplåtandet har gjort honom konkret bättre i sitt yrkesliv som porträttfotograf – men att det däremot har tränat hans öga för form.
– Det är ett slags formövningar. Jag tränar mig hela tiden, och trimmar min kreatitivtet. Sedan har jag lärt mig uppskatta fotografi som jag kanske inte förstod tidigare. Mer abstrakta bilder, där betraktaren är en del av bilden.
Han har slutat att gå förbi bilder.
– Förr i tiden om man såg en bild som man tyckte var kul, gick man förbi den, för jag hade ingen lust att jobba med den i en och en halv timme. Idag tar jag den med en gång. Jag reagerar mycket snabbare, och jag tränar upp min kreativitet.
Bara i Instagram läggs det upp mer än fem miljoner bilder dagligen. Vad gör överflödet av bilder med oss? Knut Koivisto säger att ögat omedvetet väljer bort det ointressanta efter ett tag, att de bilderna som ögat stannar vid är de intressanta.
Och så har Instagramflödet omvärderat hur han ser på kreativitet.
– Tidigare tänker jag att man har en begränsad mängd man kan producera, och sedan tar det slut. Nu tror jag tvärtom: Ju mer du drar på på vattenkranen, desto mer vatten kommer det.