Det finns en fras som Obama använder väldigt ofta: "Let me be
clear". Låt mig vara tydlig.
Han använde den när han presenterade sig själv för USA och världen 2004 på det
berömda talet vid demokraternas konvent i Boston: "Låt mig vara
tydlig, vi har verkliga fiender och de måste övervinnas".
Och han använde frasen fem år senare, när han accepterade fredspriset som
USA:s president, i november 2009: "Låt mig vara tydlig, jag ser inte
det här priset som ett erkännande av mina bedrifter".
Men om Barack Obama har ett tydligt problem efter ett år i Vita Huset så är
det nog just tydlighet.
Det är förstås ironiskt att en av Obamas svagare punkter är det som brukar
anses vara hans främsta styrka: förmågan att få ut sitt budskap till det
amerikanska folket.
Obama håller onekligen välformulerade och intelligenta tal, men de lyckas inte
alltid övertyga väljarna om vad det egentligen är presidenten vill uträtta.
Obama har åstadkommit en ansenlig mängd politiska bedrifter under sitt första
år som president, men hans popularitet bland det amerikanska folket har
rasat stadigt i ett halvår – från 65 procent förra våren, till 50 procent i
dag.
Enligt ekonomen Paul Krugman beror det här delvis på två politiska misstag.
Dels att stimulanspaketet som genomfördes förra vintern var för litet, och
därmed inte gjorde tillräckligt mycket för att stärka ekonomin och minska
arbetslösheten. Dels att Obama inte tagit tillräckligt hårda tag mot banker
och finansinstitutioner, vilket banat vägen för en populistisk retorik från
såväl höger som vänster om att Obama representerar Wall Street, snarare än
Main Street.
Men framför allt, hävdar Krugman, är Obamas problem att han inte formulerat en
tillfredställande berättelse om de ekonomiska omständigheter som skapade den
dystra situation som USA befinner sig i just nu – där ett helt decennium
passerat utan att det skapats någon verklig jobbtillväxt.
Ronald Reagan, som också blev president under en svår lågkonjuktur,
tillbringade de första två åren i Vita Huset med att skylla alla tänkbara
problem på föregångaren Jimmy Carter.
Varför har inte Obama varit lika bra på att skylla USA:s ekonomiska problem på
Bush?
Kanske för att han är mån om att leva upp till ett annat vallöfte: att inte
vara en polariserande president (vilket han dock misslyckats med
– republikaner gillar inte alls Obama).
Men det är en aning frustrerande, eftersom presidentkandidaten Obama var
betydligt bättre på att kritisera just den ekonomiska ideologi som bidrog
till finanskraschen. Strax efter Lehman Brothers kollaps och det
efterföljande börsraset i augusti förra året sade Obama: "Låt
mig vara tydlig. Det vi har sett de senaste dagarna är den slutgiltiga domen
för en ekonomisk filosofi som fullständigt misslyckats".
William Galston på Brookings Institution i Washington, som var med och
arbetade fram Bill Clintons valstrategi 1992, hävdar att Obamas brist på
tydliga fraser som sammanfattar hans agenda är ett av skälen till hans
försämrade popularitet. Obama har två av de tre viktigaste egenskaperna som
en president behöver – dels har han intelligenta och välformulerade
politiska förslag, dels karisma och retorisk färdighet. Det han däremot
saknar är den sammanbindande väv som knyter ihop dessa två områden. Galston
kallar det "Obama's missing middle" – den uteblivna faktorn som
förenar det amerikanska folkets vardagsfrågor med den svävande retoriken vid
talarpodiet.
Även som kandidat hade Obama detta problem. Från Obama-kampanjens första
ögonblick kritiserades han för att vara en träig akademiker som inte kan
kommunicera med vanligt folk. Han kompenserade för detta med högtravande,
passionerade tal och enkla slagord ("Yes we can"). Men hans
kampanjslogan var ofta av det generellt uppmuntrande slaget snarare än att
sammanfatta några konkreta politiska förslag – det är svårt att förknippa "Yes
we can" eller "Change we can believe in" med någon av Obamas
hjärtefrågor som president, säg, sjukvårdsreformen, eller försöken att
återupprätta USA:s globala ställning.
Det har uppstått ett slags glapp mellan Obamas entusiasmerande retorik och
hans detaljerade, sakpolitiska agenda. Som president är det hans uppgift att
minska just det glappet. Det är det som är "the missing middle"
– bristen på tydliga budskap som ger en vink om Obamas politiska
färdriktning.
Obamas föregångare Clinton, Bush och Reagan behärskade detta. Reagans ihärdiga
kritik av "big government", Bill Clintons löfte att "upphöra
det rådande välfärdssystemet" och Bushs "medkännande
konservatism" var enkla uttryck som sammanfattade en tydlig ideologi.
Om Obama vill återfå sin forna popularitet behöver han ackompanjera en
konstruktiv ekonomisk politik med just sådana minnesvärda presidentfraser.