Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

…och ett steg tillbaks

…och ett steg tillbaks
Författaren Maria Sveland.BILD: Arkivfoto: Anders Wiklund/Scanpix

…och ett steg tillbaks

Kultur & Nöjen. Alla framåtrörelser har bakslag, skriver Maria Sveland i sin nya bok om feministhatet. Det hat som inte bara drabbar debattörer som hon själv. Att vara kvinna och ta stor plats i offentligheten har sitt pris.

Det var i förra seklets början. På August Strindbergs tid.

I ett brev till Verner von Heidenstam 1888 skrev författaren:

”Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!”

Vid denna tid organiserade sig en samling kvinnor för att driva igenom kvinnlig rösträtt. De mötte motstånd. Och hat.

– Det var ett motstånd och förlöjligande som syftade till att hålla kvinnor borta från den offentliga arenan. Ett sätt att tysta kvinnor var att måla upp stereotypa bilder av rösträttskvinnorna som okvinnliga kvinnor, säger genushistorikern Josefin Rönnbäck, vid Luleå tekniska universitet.

Så här kunde det låta:

Där har jag en vördig matrona: hon ser gräsligt sedlig ut och är ful som fan: hon heter Maren. Hon ser sedlig ut fast hon är naken: då kan man förstå att hon inte är vacker … Hon ser, förbanna mig, ut som en rösträttskvinna!

Så skrev Hjalmar Söderberg i ”Hjärtats oro” 1909.

Och nu, hundra år senare, känns kvinnohatets retorik igen:

”Du är så groteskt ful.”

”Så hiskeligt ful.”

”Ditt äckliga luder.”

”Ful, fet och äcklig.”

Ur ”Uppdrag granskning, Män som näthatar kvinnor”, 6 februari 2013.

De drabbade journalisterna, debattörerna och programledarna läste upp mordhot och hot om grovt sexuellt våld. Om ”kniven uppkörd i fittan”. Om att ”knullas sönder med ett baseballträ”.

En logisk utveckling av ett hat som alltid har funnits, men som nu tar sig ett allt grövre uttryck, menar etnologen Gabriella Nilsson, som har forskat på föreställningarna om mäns våld mot kvinnor.

– Det finns viss forskning som indikerar att mäns våld mot kvinnor blir mer vanligt när mäns makt eller överordnade positioner i samhället minskar. Alltså ju mer jämställt, desto mer våld. För de män som anser att de har rätt att ha makt återstår det i ett jämställt samhälle bara våld, hot eller angrepp på kvinnors kön.

”Sakta återerövrar jag min kropp.”

Maria Sveland ber så hemskt mycket om ursäkt när jag ringer på inbokad tid, men det har kört ihop sig. Nu står hon med yogakläderna på. Går det att höras imorgon istället?

Träningen är mer än motion för Maria Sveland. Hon har aldrig haft så vältränade armar som nu, skriver hon i aktuella ”Hatet. En bok om antifeminism”.

Hatet, som hon har fått levererat till sig i olika kuvert sedan hon tog klivet ut i offentligheten med den feministiska ”Bitterfittan” 2005, betvingar. Betvingar – det är det ord hon använder för att beskriva hur andras hat tar hennes kropp i besittning. Hon hittar två sätt att slå tillbaka: att skriva. Och att träna:

”All min frustration och rädsla krymper i takt med att musklerna sväller. Sakta återerövrar jag min kropp, psyket följer liksom med på köpet.”

”Hatet. En bok om antifeminism” är Maria Svelands stridsskrift mot dem som hatar feminister, men också mot den stora massans tystnad, den som hon menar understödjer hatet.

Genom att gå på djupet kring några händelser skriver hon fram det senaste decenniets feministhat. Hon skriver om tv-programmet ”Könskriget” 2005 och hur det ”brännmärkte feminismen över en natt”. Om bildandet av Feministiskt initiativ samma år, och hur företrädarna fick frågor om huruvida ”män är djur” och ingående beskrevs utifrån sina utseenden. Hon skriver om Anders Behring Breiviks och främlingsfientlighetens starka koppling till antifeminismen, om hur många som hotar feminister gör det genom att referera till Breivik.

”Hatet” är lika mycket en personlig uppgörelse som en analys, ett försök att sätta in hatet i en politisk och samtida kontext.

Boken inleds med det brev ur vilket hon läste upp valda delar i ”Uppdrag granskning” häromveckan. Det brev som var underskrivet ”Ovänliga hälsningar från Breiviks fanclub.”

Efter ytterligare några sidor berättar hon om när hennes äldsta son börjar titta i nyckelhålet innan de ska lämna lägenheten.

För Maria Sveland finns det en poäng i att korsklippa den stora samhälleliga berättelsen med sin egen, högst personliga:

– Det finns en manlig tradition när man ska göra politisk analys: Att det ska vara hårdkokt, faktabaserat och opersonligt. Jag ville bryta den traditionen och hävda det man kallar för ett kvinnligt sätt att skriva. Jag tror på att det personliga är politiskt, säger hon.

Det är därför hon blir så ”jävla förbannad” när någon använder mordhot för att få henne att hålla käften.

– Då vrider vi upp volymen.

”Får leken tåla.”

Tre reaktioner har märkts i debatten och på sociala medier sedan ”Uppdrag granskning” sände programmet om kvinnohat:

Den första är ilska: Hur kan detta pågå? Hur kan hatet vara så vidrigt?

Den andra är: Det här är väl inget nytt?

Den tredje reaktionen är: Den som ger sig in i leken får leken tåla.

– Det är ett spår i debatten som jag blir skitprovocerad av: ”Sticker man ut näsan och står för extrema radikala åsikter får man skylla sig själv.” Det är så totalt felaktigt. Då har de inte sett programmet. Där fanns flera kvinnor som inte alls är debattörer, men som blev väldigt utsatta, säger Maria Sveland.

I boken pekar hon på hur hatet inte bara riktas mot, som hon säger, ”radikalfeminister som jag själv”, utan lika mycket mot kvinnor som tar stor plats i offentligheten. Till grunden för feministhatet ligger ett utbrett kvinnohat, menar hon.

Isabella Löwengrip, som på en av Sveriges mest lästa bloggar, Blondinbella, skriver om entreprenörskap och om sin lyxigt inramade vardag kring Stureplan och Östermalm, har till exempel vittnat om hoten hon konstant lever under.

På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserade Paulina Neuding, som är chefredaktör för det borgerliga magasinet Neo, hur ”Uppdrag granskning” var alltför vinklat mot att de drabbade kvinnorna har vänsteråsikter.

”Näthatet, kan jag meddela, drabbar även kvinnor som inte är vänster. /…/ Den slående skillnaden är att hatet från vänster ofta letar sig in i etablerade sammanhang.”

Som exempel lyfte hon bland annat fram de aggressiva påhopp som Sara Skyttedal i Kristdemokraternas ungdomsförbund mött när hon kritiserat Pridefestivalen, och sajten Vita kränkta män, som enligt Neuding ”regelmässigt hänger ut och hånar män som inte anses vara tillräckligt jämställda eller vänster”.

Att debattklimatet har hårdnat skriver Maria Sveland också om i sin bok, där hon går hårt åt debattörer hon kallar antifeminister – de som själva kallar sig jämställdister – men också nyliberala debattörer som hon menar ”har en ovilja att se strukterna och hela tiden individualiserar problemen”.

Men det är stor skillnad på en hatisk ton i ett offentligt samtal och rena hot.

– Det är ju peanuts om jag som skribent uttrycker åsikter i en artikel och får mothugg i form av andra debattartiklar. Men det är en enorm skillnad mot när någon skriver ”jag ska döda dig”, säger Sveland.

Komikern Magnus Betnér skrev dagen efter ”Uppdrag granskning”-programmet på sin blogg: ”Det många kallar hat måste vara ok att uttrycka i en demokrati.” Han ville peka just på distinktionen mellan hat och hot.

– Väldigt mycket av nyhetsrapporteringen går ut på konflikt, både när det gäller politiker och kändisar. Nyhetsflödet är fyllt av mobbing, där tidningarna innan tv-programmen sänds matar läsarna med bråk och gräl, säger Magnus Betnér.

– Om man tittar på en del av det jag har gjort och gör kan det tolkas som hat vid en första anblick, det är därför jag känner att jag har bidragit till kulturen. För mig är ofta drivkraften att jag är irriterad på något, det tror jag är många politikers och skribenters drivkraft.

Själv försöker han jobba för att inte skämta om specifika kvinnor.

– Finns det ett alternativ väljer jag mannen just för att kvinnor i offentligheten är mer utsatta.

– Min sambo var en av de mediekvinnor som fick hotbrev av grov karaktär. Det gjorde inte polisen ett skit åt – det bör man väl se över. Jag är ett oerhört stort fan av yttrandefrihet, men gränsen måste dras vid hot om våld, säger han.

”Det är ett vanligt symptom att man reagerar med skuld.”

I sin bok gör Maria Sveland en rad personliga djupintervjuer med andra feminister som har drabbats, däribland professorn Tiina Rosenberg, en av grundarna till Feministiskt initiativ, och Andrea Edwards, skådespelaren i Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet.

En bild framträder tydligt: Hur kvinnorna själva relativiserar hoten.

”I början var jag livrädd, idag skulle jag inte alls bli rädd, man vänjer sig”, säger Tiina Rosenberg.

Andrea Edwards beskriver hur hon inte förrän en tid efteråt reflekterade över att hon utsatts för ett mordförsök.

Maria Sveland ägnar sig åt liknande resonemang när hon i boken beskriver hur vreden hon känner byts till skam. Det finns ju alltid någon som har det värre. Och hade hon trots allt inte provocerat lite väl mycket på sistone?

– Det är ju så brottsoffer ofta reagerar, säger hon.

– Det är ett vanligt symptom att reagera med skuld. Har man varit utsatt för ett mordhot ska man tänka på det som ett grovt brott. Någon har kommit in i mitt allra närmaste. Men jag har märkt att jag och mina vänner som har varit med om det har förminskat hoten.

Genushistorikern Josefin Rönnbäck, som har forskat kring hur män historiskt har försökt tysta kvinnor i offentligheten, lyfter fram ”Rädslans politik”, en avhandling av Maria Wendt Höjer.

– Den handlar om mäns våld mot kvinnor och hur man har sett det över tid. Det är inte alltid det synliga och det faktiska våldet, utan själva hotet om våldet som påverkar kvinnors möjligheter att delta i demokratiska samtal. Detta drabbar inte bara de kvinnor som gör sina röster hörda och därmed blir utsatta. Detta är ett sätt att ge sig på alla kvinnor.

”Herregud vad jag kommer att få ligga 2013!”

Det finns en lista på Flashback över Sveriges hundra farligaste kvinnor. På plats nummer ett: Maria Sveland. När hon såg listan första gången tänkte hon:

– ”Herregud vad jag kommer att få ligga 2013!” En väldigt bra raggningsreplik. Nja, självklart går det inte att ta på allvar. Runt plats nummer åttio hamnade kvinnor som har mördat. Och jag skulle vara farligare?

– Listan är ett uttryck för vilka de känner sig hotade av. Jag tar det som en ära.

När Maria Sveland säger ”de” menar hon de som hatar feminister.

Vilka är de då, dessa hatare?

En bild är att det är socialt misslyckade män, män som står lite vid sidan av och ser på när kvinnor får ökat utrymme och ökad makt medan de själva inte har något att säga till om alls.

Det är en endimensionell bild, menade Ann Heberlein, som i Sydsvenskan skrev om en professor som hade stalkat henne:

”Förövarna är alltså inte alltid losermän. De är av alla möjliga sorter.”

Mansforskaren Lars Jalmert, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, tycker att det Ann Heberlein skrev var väldigt viktigt. Det går inte att isolera detta till en viss grupp män.

– Det som däremot är det gemensamma för dessa män, vare sig de har makt eller ej, är att de tycker att de har rätt att ha makt över kvinnor.

Som man och genusforskare har Lars Jalmert blivit kallad för saker som ”feministfitta”.

– Det blir så väldigt tydligt hur de försöker förminska mig. Jag har i så många sammanhang blivit feminiserad. Att jag som man skulle vara manshatare är bisarrt. Men det är deras retorik.

Både Lars Jalmert och Maria Sveland betonar sambandet mellan rasismen och feministhatet.

– Feministhatet är en av grundpelarna i fascismens ideologi. Det är tydligt att hatet främst handlar om vita män som känner sig hotade av invandrare och kvinnor, säger Maria Sveland.

Det finns inga siffror på om hoten mot feminister har ökat. Genushistorikern Josefin Rönnbäck påpekar att det kan ha funnits hotbrev från förra sekelskiftets rösträttskvinnor som har bränts eller av andra anledningar inte har sparats åt eftervärlden.

– Det feministhat som fanns förr skedde i det offentliga rummet. Det unika med idag är att så många kvinnor har trätt fram och offentliggjort det hat som drabbat dem privat.

Maria Sveland, som har intervjuat Grupp 8-medlemmar som verkade på 1970-talet, säger att de också fick brev med hot om våldtäkt.

– Men idag har vi en helt annan mängd. Det säger sig självt att det är mycket enklare idag att skicka iväg ett mejl, jämfört med att skriva ett brev, stoppa i ett kuvert, klistra på frimärke och lägga på lådan.

”Göran Persson, kom tillbaka, allt är förlåtet!”

Vad tänker den tysta massan just nu? Den som Maria Sveland uppmanar att börja prata, börja höja sina röster i en protest?

– De flesta skiter nog i det, säger Lars Jalmert nyktert.

– De är nöjda som de har det. Jag har varit med i den här diskussionen i 35–40 år och alltid när jag uttalar mig får jag bara negativa kommentarer. Hälsan tiger still, säger han.

Men. Lite hoppfullt tänker han att den senaste tidens debatt kanske kan sätta igång något.

– Det här har visat att det är många som är emot dem som hatar. Och att de som hatar är väldigt få. En man kan skicka nästan ordagranna hot till flera olika kvinnor.

Hur mår den svenske mannen idag?

– Väldigt generaliserat tror jag att han mår ganska bra. Jag tänker att nyblivna pappor är väldigt mycket närmare sina barn än för en generation sedan. Det gör dem mycket mer uppmärksamma på sina relationer.

Samtidigt: Vad hände med det där att alla skulle vara feminster?

– Göran Persson, kom tillbaka, allt är förlåtet! utbrister Maria Sveland.

Tidigt 2000-tal, när dåvarande statsministern glatt klistrade feministetiketten på kavajslaget, var hon en av dem som skrattade åt honom. Nu känns den tidsandan väldigt avlägsen.

– Vulgariseringen av feminismen har förskjutit gränserna de senaste åren. Nu pratar man om feminister som om vi vore extremister. Inte ordets ursprungliga innebörd, att vi vill ha social och politisk rättvisa.

Sveland återkommer till det hon kallar den falska svenska självbilden av jämställdhet.

– Vi ligger i topp på listan över jämställdhet. Men här gäller det att hålla två perspektiv i huvudet samtidigt. Å ena sidan stämmer det, men det kan också missbrukas och läggas som en våt filt över allt och slängas upp så fort någon påtalar att vi ändå har problem med vissa orättvisor.

Om du ska se självkritiskt på den feministiska rörelsen, har den misslyckats med att pedagogiskt förklara varför feminism behövs?

– Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att vi skriver väldigt enkelt och tydligt, men vissa väljer att misstolka och vulgarisera. Det kan man se i den debatt som jag själv varit föremål för, där man väldigt fult skriver: ”Du älskar tydligen inte dina barn.”

Maria Sveland är trött. En efterreaktion på slitet med boken, säger hon. Ett vakuum nu när den är färdig.

Trött – men inte färdig. Alla framåtrörelser har bakslag. Ett steg bak, men två fram.

– Det verkar finnas en massa ljuvliga unga människor som vill ha rättvisa. Jag tror och hoppas att vi står inför en kraftansamling.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
  • Näthatet
  • Kristin Nord
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu