I brittiska kriminalserier brukar utmattade polismän timme efter timme tvingas studera monotona inspelningar från övervakningskameror i hopp om att hitta nyckeln till mysteriet: det avslöjande och avgörande bilnumret, mötet, bortförandet.

Jag tänker mig Karl Ove Knausgårds romanprojekt ”Min kamp” som ett liknande arbete med liknande ambitioner. Han är sitt eget livs övervakningskamera: allt ska fångas upp och lagras och detaljstuderas för någonstans finns kanske ett, eller flera, avgörande ögonblick, ögonblick då hinnan mellan jaget och världen brister och stenen blir stenig igen, livet levande.

Det är ett projekt som förutsätter flit och sittfläsk. Mycket text blir det. I Norge har fem tunga volymer utkommit. De har skrivits i rekordfart, men den sjätte och avslutande boken som skulle ha givits ut nu på försommaren har skjutits upp till i höst. Den förs­ta boken kom i svensk översättning förra året och fick strålande kritik. Nu släpps bok nummer två. Den är på nästan sexhundra sidor och har på ett övertygande sätt tolkats till svenska av Rebecca Alsberg.

Man läser och läser och låter sig nästan luras av de dokumentära anspråken. Det är ett fint betyg på Karl Ove Knausgårds hantverksskicklighet.

Få saker är svårare än att skriva fiktion som ska ge sken av att vara ren och rå verklighet; den litterära motsvarigheten till att först tillverka ett par perfekta jeans och sedan behandla dem så att de ger intryck av att vara gamla och slitna. Knausgård är så bra på att skapa illusorisk autenticitet att man måste tvinga sig själv att komma ihåg att det är en klassisk roman man läser, en berättelse om den tid då fiktionsfiguren ”Karl Ove Knausgård” gick omkring och drog barnvagn i Stockholm och Malmö.

Denne Knausgård är en Werther på väg till och från det föräldrakooperativa dagiset, en frustrerad främling i en värld av konventioner och själlöshet. Världen är tömd på mening, avförtrollad som sociologen Max Weber formuleradet det. Jaget, ”Karl Ove”, har till synes bara två alternativ. Antingen förblir han ensam, isolerad, distanserad. Eller också låter han sig uppgå i denna själlöshet, blir en som alltid jamsar med och är till lags.

Inte underligt att han för det mesta är dyster.

”Vardagslivet, med sina plikter och rutiner, var något jag uthärdade, ingen­ting jag gladde mig åt, ingenting som kändes meningsfullt för mig eller gjorde mig lycklig”, bekänner han på ett ställe. ”Det är inte många som minns när de skrattade sist, jag minns när jag skrattade för tjugo år sedan, vilket självklart beror på att det inte händer så ofta”, berättar han i en annan passage.

Finns det inte den tredje väg, en väg ut och bort och hem till det meningsfulla? Jo, det gör det: romantiken med dess dröm om flykten till det verkligt verkliga. Stagnelius drömmer den drömmen. Ulf Lundell gör det också. De delar den med oräkneliga manliga konstnärssjälar.

För att förverkliga drömmen brukar de tillgripa en eller flera av fyra metoder: berusning, uppbrott, kärlek, skapande. Knausgård, som är en romantisk desperado, inte bara Werther utan också den unge Knut Hamsun reinkarnerad, satsar på alla fyra. Det är denna massiva attack mot meningslösheten ”Min kamp 2” gestaltar.

Den unge författaren Karl Ove Knausgård bryter upp från Norge och sitt äktenskap, sätter sig på tåget till Stockholm och börjar ett nytt liv. Knausgård super sig redlös. Knausgård möter sin Lotte, en ung kvinnlig poet. Knausgård skriver och skriver och skapar till sist som i ett rus ännu en roman, och sällan har han varit så lycklig, så levande, som då, i ensamheten med och i texten.

Fyra försök; men alla resulterar de i baksmälla, bokstavligt eller bildligt. Stockholm krymper till en mingelplats för kvasikulturell nomenklatura. Den färgsprakande förälskelsen bleknar till grå äktenskapsvardag med svarta stråk av tystnad och oginhet. Och skrivandet? Vad är det egentligen som skiljer en verklighet av fiktioner från en fiktion som försöker låtsas spegla verkligheten?

Vad finns kvar när ruset är över? Huvudvärk. Depression. Ångest. Dålig smak i munnen.

Barnen då? Det stora miraklet? Verkligheten är skoningslös också mot den varianten av den romantiska drömmen. Knausgårds skildring av ett barnkalas iscensatt av näringspolitiskt korrekta svenska 30-åringar är en skräckskildring i nivå med Strindbergs spökdiné i ”Svarta fanor”.

Kalaset äger rum i Malmö, dit romanens Knausgård, liksom verklighetens, flyttat med sin familj, i ännu ett försök att göra livet levande igen.

Till att börja med går allt enligt planerna:

”... hela stämningen i stan var avslappnad, semesteraktig, totalt annorlunda än Stockholms stränga, hårda, karriärinriktade utstrålning. De första månaderna i Malmö var fantastiska ...”

Men, självklart detta men ...

”Men mörkret smög sig in även där, långsamt och omärkligt trängde det in i alla delar av mitt liv, det nya miste sin lyster, världen gled bort, än en gång stod frustrationen och skälvde.”

Så är det att vara romantiker. Rus. Bakrus. Rus. Bakrus. Manodepressiviteten upphöjd till metafysik. En evig bergochdalbanefärd. Ständiga försök att göra livet till ett konstverk och konstverket till levande liv.

Karl Ove Knausgård har ändå ovanligt goda förutsättningar för att lyckas åtminstone med det sistnämnda. Eller som han låter sin gode vän Geir utbrista i romanen:

”Du kan gestalta ett besök på toa över tjugo sidor, och locka fram tårar i ögonen hos dem som läser det. Hur många tror du kan det?”

Inte många. Det är det som gör ”Min kamp” till ett så provocerande svåremotståndligt verk.

För egentligen är det ju bara en vanlig simpel Springsteenlåt – fadern, flickan, motorvägen, melankolin – utkavlad till flera tusen sidor text.

Men som han skriver den, Knausgård, som han skriver den ...

Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen