Blev Dag Hammarskjöld mördad? En ny bok, Susan Williams "Who killed Hammarskjöld?", lanserar den teorin, med kraftigt understöd av ämbetsmän och sakkunniga, bland dem Sveriges tidigare ärkebiskop K G Hammar.
Hammarskjöld obducerades efter att flygplanet slagit ner i den afrikanska terrängen på senåret 1961. Obduktionsrapporten finns bevarad, men den är inte komplett. Allt som nämner huvudet är borttaget, och ingen vet varför. Detta är ett av flera indicier på att Hammarskjöld ska ha haft en skottskada i huvudet – antingen från ett anfallande flygplan eller markskytte, eller från någon som har skjutit honom efter nedslaget. Ett annat är bilden på Hammarskjölds döda kropp, där man kan ana en möjlig retuschering i pannan.
Men varför stanna i tvivel? Detta låter sig ju enkelt undersökas. Hammarskjöld kremerades inte, utan kistbegravdes i Uppsala. Ett kranium förmultnar inte på femtio år. Väljer man att öppna graven kan man förmodligen ganska säkert konstatera om det finns någon skottskada i huvudet.
Saknas sådan skada lär vi oss ingenting. Han kan fortfarande vara mordoffer. Men ett kulhål skulle åtminstone visa att han inte omkom i en olycka, och dessutom, vilket är nästan bortglömt, kunna bidra till att återupprätta den svenske pilotens insats. Den rutinerade Per-Erik Hallonquist skulle enligt den första utredningen ha styrt sitt plan i marken som ett resultat av felnavigering. Förstås inte uteslutet. Men Hallonquists anhöriga lever. Han har en son som förtjänar att få veta, och sanningen kan ligga i en grav i Uppsala.
Så varför har ingen lanserat denna tanke förut? Det finns ett enkelt skäl:
Namnet Dag Hammarskjöld omtalas ännu i vår tid med en alldeles särskild vördnad. Dag Hammarskjöld var en Stor Svensk Man, och hyllas därför på ungefär samma sätt som Raoul Wallenberg. Det finns en beröringsskräck, en rädsla för att hamna fel i handlingar och ord, en begriplig men olycklig rädsla att komma för nära den helgonbild som Dag Hammarskjöld har förvandlats till.
Men att sätta spaden i jorden där denne Hammarskjöld nu får sin sista vila, att gräva upp kraniet och undersöka det, skulle det vara så vanvördigt? Egentligen vore det den naturligaste sak i världen. Visserligen pågår ingen brottsutredning, men det gör det inte kring Karl XII:s död heller. Omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död förtjänar helt enkelt all genomlysning de kan få, gärna av en ny nationell kommission med bred representation.
Dag Hammarskjöld hade inga barn, hans efterlevande finns på visst avstånd från den döde generalsekreteraren. Allmänintresset överväger därför rimligen de hänsyn man kan ta till exempelvis Dag Hammarskjölds brors barnbarn Elinor Hammarskjöld, som är Sveriges ambassadör i Israel, eller gravrättsinnehavaren Erik Hammarskjöld, som har samma släktrelation, och är Sveriges ambassadör i Kroatien. Men kulturen i Sverige är sådan att graven svårligen kan öppnas utan de anhörigas tillåtelse så länge de innehar gravrätten.
Om de väljer att betona det helgonlika med den döde anförvanten säger de kanske nej, vilket vore djupt olyckligt. De borde snarare i sanningens intresse ta initiativet. Jag når Erik Hammarskjöld i Zagreb, han konstaterar att frågan aldrig har kommit upp tidigare, och att den skulle kräva en god stunds eftertanke och dessutom samråd med släktingarna.
K G Hammar, som är en av våra främsta Hammarskjöldkännare, får jag tillfälle att samtala med inför bokmässan. Han är då mitt i det mediekaos som den nya boken har skapat. Uppgifterna tycks skaka om på många håll, utom kanske just på Utrikesdepartementet, som gärna står fast vid den gamla hållningen: Hammarskjöld dog i en olycka.
– Man kan få intrycket av att det finns en sorts kultur som präglar svensk diplomati än i dag, som man kan sammanfatta ungefär "Sveriges land mår bäst av att vi säger så lite så möjligt". Det betyder att medborgarna ibland inte blir anförtrodda att veta saker, för då kommer vi bara att komplicera dem och "reagera fel", och göra det svårt för dem som försöker lotsa Sverige så fint, säger K G Hammar.
Det finns alltså två personer i släkten som har en särskild betydelse för hur den här frågan nu framskrider. Erik Hammarskjöld äger gravrätten. Elinor Hammarskjöld har familjens stol i styrelsen i Dag Hammarskjöld Foundation. Båda är anställda av UD. Är de i första hand präglade på UD-kulturen kan man kanske anta att de inte tar initiativ till en ny statlig utredning, än mindre en gravöppning.
Ändå är det just detta som är deras svåra plikt, om de vill bidra till en sann historieskrivning.