I ungefär ett år har jag och min kollega Erik Gedeon jobbat på vårt nya musikdrama ”Min vän fascisten” som kommer att ha urpremiär på Malmö Stadsteater till hösten. I grunden ligger en idé om hur demokratiska och humana krafter försöker hantera högerpopulism. Varför har exempelvis det politiska etablissemanget, från vänster till höger, så svårt att tackla ett parti som Sverigedemokraterna?
För ett par månader sedan befann jag mig plötsligt i en debatt (Sydsvenskan 4.3) där vår föreställning ”Ingvar!” sades kratta vägen för just nationalistiska och främlingsfientliga krafter. Detta på grund av att vi kritiserade Ingvar Kamprad och Ikea för otydligt, för lite och på fel sätt. Det får man givetvis tycka, och jag är lika fri att inte hålla med.
En sådan diskussion piggar självklart upp. Inte bara för att det alltid är spännande att höra hur andra tycker att man ska skriva sina pjäser, utan också för att jag numera ägnar mina arbetsdagar åt att fundera kring hur man kan berätta om högerpopulism på en teaterscen. Vilket grepp ska man ta? Hur gör man det skarpt och intressant? Vilken pjäs vill jag skriva?
Om man väljer någon med ett nazistiskt förflutet, som Ingvar Kamprad, blir det lätt att man låter en enskild person klä skott för någonting som många är ansvariga för. En dålig idé, så det går bort.
Fräschare känns det att liksom Teaterrepubliken jobba med ett framtidsscenario där en åldrad Jimmie Åkesson blickar tillbaka. Men det gör de redan, så jag får hitta på något annat.
Man kan alltid göra en kollageföreställning, intervjua olika människor med olika bakgrund, prata kring segregation och sedan väva samman detta på ett lekfullt sätt. Fast jag satte ju själv ihop ”Malmöiter” 2004.
Ett annat grepp tar ju den danska teater som planerar att iscensätta Breiviks manifest, men att ta en massmördares försvarstal och sätta det på scen så kort efter dådet – inget för mig.
Ta offrens perspektiv då? Nej, tror inte det, för det har jag också sett och hört tusen gånger, och där är ju dokumentärer oftast så mycket bättre och starkare. Går bort.
Skriva en pjäs om någon av höjdarna, typ Göring eller Goebbels, Pinochet eller Alfredo Astiz? Eller ännu en pjäs om Hitlers barndom? Nej, usch så tråkigt, det har man sett och hört till leda ...
När mina funderingar nått hit börjar jag känna ett lätt illamående. Här skjuter jag undan viktiga frågor, ja, jag nästan raljerar över hur andra har försökt och försöker ta sig an något mycket viktigt. Efter att dessa grubblerier malt en stund, ger nya tankar ännu en örfil: inte nog med att jag tycker att olika upplägg är dåliga eller tråkiga, jag ägnar dessutom tid och energi åt att gnälla på andra och deras uppriktiga ansträngningar.
Just som tredje vågen av gubbig självömkan rullar in, då vänder det. En idé föds. För är det inte just här det blir intressant? När jag själv, som representant av en självgod medelklass, lockas in i en diskussion där det blir någon slags tävling om vem som är mest orolig, vem som är mest upprörd över orättvisor, vem som har skarpaste analysen? Seminarier och debattartiklar med dem man redan är hyfsat överens med, men sedan – inte så mycket. Man bor där man bor, umgås med dem man umgås med, håller sig på sin kant.
Är det inte så att just vi, den självgoda medelklassen, faktiskt bär ett stort ansvar för att högerpopulismen växer? För är jag ärlig mot mig själv så tycker jag exempelvis att Sverigedemokraternas företrädare är ganska korkade. Att de utgör ett hot, det tar jag på allvar. Diskussionen däremot, den orkar jag inte ge mig in i. Inte så konstigt kanske, för så fort man börjar ta in logik, fakta och statistik har man redan förlorat. Då klassas man snabbt som politiskt korrekt eller kulturmarxist. Det blir lite som att diskutera med en religiös sekt, där allt som går emot en viss föreställningsvärld tolkas som någon slags fientlig konspiration. Analys och argument bygger ju först och främst på känslor där en tredjehands anekdot kan vara mer värd än hundra akademiska avhandlingar.
Så kanske är det på goda grunder, men faktum kvarstår: jag tar inte högerpopulistiska åsikter riktigt på allvar och därför kan jag inte hantera dem. Jag vet helt enkelt inte hur de ska bemötas. Istället lockas jag lätt att tjafsa med dem som jag i princip redan håller med. En på många sätt absurd situation.
Någonstans på vägen har jag dessutom missat det viktigaste. För med allt fokus på enskilda personer – politiker och debattörer, alla de som hörs och syns – så glömmer jag lätt bort de många. Ta alla de människor som röstar på Sverigedemokraterna. En del av dem är människor i min närhet, människor som jag absolut inte vill eller kan klassa som korkade. Hur tusan ska jag hantera det utan att bli uppgiven eller politiskt deprimerad?
Ur funderingar som dessa har idén till ”Min vän fascisten” formats. Jag ser en brygga vid havet, jag känner en saltstänkt sommarbris, jag ser ett glatt gäng på picknick. De är smarta, reflekterande och självgoda. Jag hör luta och bas, musik som doftar Taube, Zetterlund och Bo Kaspers. Jag hör ord fyllda av varm humanism, som ekon av Tage Danielsson, Astrid Lindgren och Kristina Lugn. Blommor i håret, linnekostymer, korgar med vin och godsaker.
Så dyker ännu en person upp: en go’ och gla’ nazist. Klädd i partyuniform vill han också vara med. Han vill också sjunga och dansa, ha det kul och mysigt. Det ser jag framför mig. Den pjäsen vill jag skriva.
Klas Abrahamsson
dramatiker
”Min vän fascisten” av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson har urpremiär på Hipp i Malmö 22.9.