Ett bastant kors reser sig sakta från scengolvet medan en enveten orgel mal på, det låter som The Doors. På korset är Madonnas armar utsträckta och fastspända, hennes fötter står på en liten plattform som sticker ut och hennes hjässa omsluts av en törnekrona. Från kronan hänger små röda pärlor – det råder ingen tvekan om att det ska föreställa blodsdroppar. Höga läderstövlar, svarta byxor, orange rymlig topp, rött skärp, långt blont lockigt hår. Det strålar från korset och symboliken når tveklöst alla i lokalen.
När publikjublet stillat sig börjar hon sjunga. Och ger en tjugo år gammal låt nytt liv, ny mening. Det är under The Confessions Tour 2006 och ”Live to Tell” från tredje albumet uppdateras till en känsloladdad kommentar om aidsläget i Afrika, med hjälp av projicerade bilder på storskärm.
Tre och en halv minut in så stiger hon ner på golvet och sjunger sticket:
How will they hear
When will they learn
How will they know
Där höjer hon armen, eldslågorna slår från skärmarna och ord ur bibeln visas på skärmarna (här i översättning ur Matt. 25:36/40): ”Jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig. / Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
Då tar Madonna sakta av sig törnekronan, lägger sig på magen på scengolvet med utsträckta armar medan ljudet av kyrkklockor tar över musiken.
Slut på scenen. Detta är en popkonsert men precis lika mycket är det en predikan.
Det är nästan utmattande att se på. Samtidigt som det är övertydligt är det också ett lysande sätt för en popstjärna att använda sin makt på. Faktum är att många artisters konserter går att likna vid en predikan eller en gudstjänst. Det är i och för sig få som går så långt som till att hänga upp sig själv på ett kors och sätta på sig en törnekrona. Väldigt få. Madonnas förhållande till religion har alltid varit starkt, en del skulle till och med kalla det för magstarkt. Hon växte ju upp i ett strängt katolskt hem och att gå i kyrkan varje söndag var självklart för henne och hennes många syskon när de var små.
När hon blev äldre förändrades dock hennes förhållande till religionen. Istället för att mekaniskt följa de ritualer som tidigare var självklara intresserade hon sig för dem på ett mer intellektuellt och teoretiskt plan. Hon protesterade högljutt mot allt som katolicismen dikterade att en god katolik skulle göra och särskilt upprörd var hon över att pojkarnas frihet var mycket större än flickornas. Det har lett till ett livslångt letande och grubblande som gett tydliga avtryck i hennes musik. Hon har haft stor användning för det i sitt skapande genom åren.
Madonnas livsuppgift är att ifrågasätta. Hon tar inte emot ett färdigt koncept, hon vill skapa sina egna förutsättningar. Oavsett vad det handlar om. Samtidigt som hon alltid har beskrivit sig som troende är hon noga med att poängtera att hon verkligen inte sväljer allt. Hon tror, men hon hävdar sin rätt att stå fri. Dessutom tillåter hon sig att använda sig av religiösa symboler och teman i sitt arbete utan att fråga gud eller någon av dennes representanter om lov.
Denna dubbelhet har funnits i Madonnas artisteri alla år. När MDNA Tour annonserades tidigt 2012 så hotade de styrande i Sankt Petersburg – som nyligen gjort det olagligt med homosexualitet och även att propagera för hbtq- relaterade frågor – att bötfälla henne om hon kom dit. Hon kontrade snabbt med att säga att hon tänkte genomföra konserten som planerat, och dessutom utnyttja tillfället till att protestera mot den löjliga lagen.
Redan i början av sin karriär bar hon kors som smycken i öronen eller runt halsen eller som broscher – gärna allt på en gång. Men det faktum att hon alltid anspelat mycket på sex, och problematiserat spänningen mellan sexualitet och religion, har gjort att hon har fått mycket kritik och med jämna mellanrum mötts av vilda protester.
I det amerikanska magasinet Esquire sa hon hösten 1994: ”Jag tror absolut att religion och erotik är besläktade. Och jag tror att mina första känslor inför sexualiteten och erotiken kommer från att jag gick till kyrkan … Det är väldigt sen- suellt, och allt handlar om vad du inte förväntas göra. […] När allt kommer omkring, katolicismen är väldigt erotisk.”
Hon är inte den enda som upptäckt detta – slitningarna mellan religion och sexualitet är vanliga teman i konsten, och inte minst i många människors liv.
Det var i slutet av 1990-talet, något år efter att hon blivit mamma, som hon ändå kände behov av en mer beständig livsåskådning. Från att i hela sitt liv varit djupt koncentrerad på sig själv, men kanske mer på sina roller och sin yta än på sitt inre, började Madonna fundera på vem hon var, egentligen, och på vilka värderingar och tankar hon ville överföra på sin dotter Lourdes.
Katolicismen hade hon ju redan gjort upp med, att gå tillbaka till en tillvaro som aktiv katolik var aldrig aktuellt. I stället drogs hon till kabbala, en judisk mysticism som kallas för ett trossystem, inte en religion.
Kabbalan är alltså en del av den judiska mystiken, men den har också influenser från islams mystik, sufismen. Hela läran är ett intrikat system av olika filosofier och de kretsar kring symbolen ”livets träd”. Utövandet går ut på att studera, att komma närmre sig själv, och världen. Meningen är att förstå, inte att leva efter specifika regler. När Philip Berg grundade kabbalacentret i Los Angeles under tidigt 1970-tal hade han som mål att bredda både läran och öka antalet lärjungar. Han kritiserades hårt för att inte hålla sig till det ursprungliga utövandet.
Centret har också varit under attack för sina metoder att samla in pengar. Madonna är en av flera kändisar som skänkt pengar till verksamheten, som dragit till sig många skådespelare och artister.
När Madonna talar om kabbala, som är hebreiska och betyder ”emottagelse”, handlar det framför allt om att läsa – i betydelsen studera, fundera, utvecklas som människa. ”Jag är en sökare, jag ser mig inte som heligare än någon annan, men jag är en person som varit igenom väldigt mycket. Jag har upplevt de högsta topparna och de djupaste dalarna … Om man inte har andra saker i sitt liv så gör inte all världens pengar, de vackraste barnen och de mest begåvade äkta männen en lycklig.”
Så säger Madonna i Ladies Home Journal sommaren 2005, en av många intervjuer på den tiden som handlade mycket mer om kabbala än om musik.
Avståndet mellan hur ortodoxa judar tolkar läran och hur de icke-traditionella judarna använder sig av den är stort. På 1990-talet blev kabbala något av ett modefenomen bland pop- och filmstjärnor. Demi Moore och Britney Spears är två andra som fördjupat sig i läran, den senare introducerad av Madonna. Det faktum att just artister gärna söker sig till kabbala är kanske inte så konstigt. Läran handlar till en icke föraktlig del om att komma vidare med sig själv, och när ens yrke handlar om att spela olika roller kan det givetvis vara lätt att tappa bort sig själv.
Att Madonna har tagit kabbalan på allvar är det ingen tvekan om. Hon har till och med tagit sig ett extra förnamn, för att betona att läran gjort henne till delvis en ny människa: Esther. Namnet antas ha persiskt ursprung och Esters bok är en del av gamla testamentet.
Tillsammans med maken Guy Ritchie studerade hon läran ihärdigt och de två blev stammisar på det kabbalacenter som Madonna var med och bekostade i Los Angeles. Madonnas dotter Lourdes och parets gemensamma son Rocco undervisades också och när Madonna lade ytterligare en karriär till sina tidigare och blev barnboksförfattare var det kabbalan som stod i förgrunden. ”The English Roses” kom 2003 och efter den flera andra. Böckernas små moraliska berättelser är sprungna ur kabbalans rekommendationer om hur livet bör levas.
Inte bara barnböckerna har blivit konstnärliga resultat av Madonnas sökande. Hennes album ”Ray of Light” från 1998 präglas av en stark nyförälskelse i livet och är ett enda stort andligt äventyr – dels hade hon blivit mamma för första gången, dels befann hon sig i början av resan mot sitt eget inre.
Madonnas starka engagemang i kabbalan, och hennes obefintliga genans inför att tala mycket om den i alla möjliga sammanhang stack naturligtvis i ögonen på många. Det är ofta mer provocerande att prata om lycka än olycka och att dessutom dra in tro och inre liv i sammanhanget kan öppna fördämningarna och släppa loss flödet av hånfulla belackare. Parallellt med de exceptionella hyllningarna av Ray of Light-albumet pågick en dissekering av Madonnas inre liv, som då på något sätt förvandlades till ännu en ytlig roll: Madonna, sökaren. Till och med när hon vänder sig längst in i sig själv och grubblar över livet uppfattas det som en ytlig handling.
Har alltså Madonna blivit hånad för sin tro? Jajamen. Hon menar att hon ibland har upplevt folks reaktioner som att hon lika gärna hade kunnat gå med i nazistpartiet som att gå in i kabbalan. Reaktionerna hade varit desamma.
En del av kritiken har gått ut på att hon som företräder en sådan ytlig bransch, hon kan väl ändå inte intressera sig för religion, på allvar? Madonna har då, på ett ganska förnedrande vis, tvingats förklara att hon genom hela sin karriär ändå försökt balansera mellan underhållning och att vara politisk och ifrågasätta saker.
När Harper’s Bazaar frågade henne 2006 om vilken av alla hennes personligheter hon bedömde som mest riskfylld svarade hon utan att tveka: ”Den som skrämmer folk mest? Att ha ett andligt liv. Det skrämmer folk mer än att ta av sig kläderna, bli fotograferad och göra en bok av bilderna. Ironiskt nog.”
När Madonna fick en hit med ”Like a Prayer” 1989 var det en starkt gospelgungande sak. Att hon hade ett allvarligt menat budskap med den var klart och tydligt. Men singeln, och i ännu högre grad videon, fördömdes av olika kristna sammanslutningar. Påven och Vatikanen var i uppror. Det är dubbelt det där, att blanda ihop religion med något annat. Hur man än vänder sig har man rumpan bak.
Kommersiell pop utesluter varken engagemang eller ett inre liv. De flesta av oss är flera personligheter samlade i en kropp och det är sammansättningen som gör oss till dem vi är. Icke kompatibla delar av personligheten krockar med varandra och kan göra en människa svår och besvärligt oförutsägbar, men i de flesta fall skapar dessa motsatser en intressant helhet. Som hos Madonna.
Utdraget är en förkortad version av kapitlet ”Religion” i boken ”Madonna”.