Ett vitt, helt vanligt kuvert med endast en anonym postadress som skvallrar om avsändaren. Inom två veckor kommer ett sådant att delas ut till mottagarna Fredrik Neij, Peter Sunde och Carl Lundström.

Kuverten kommer från Kriminalvården och innehåller besked om vilket eller vilka fängelser de tre mottagarna ska sitta i de kommande månaderna.

Det har gått snart sex år sedan polisen slog till mot en datahall i Solna och beslagtog datorutrustning och dokument kopplade till fildelningssajten The Pirate Bay. Däremellan har en ny ideologisk rörelse, piratrörelsen, blivit allmängods, ett nytt politiskt parti har bildats, och en av de hårdast bevakade rättegångarna i svensk historia, där domstolen slutligen kom fram till att The Pirate Bays två grundare, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg, tillsammans med talespersonen Peter Sunde och entreprenören Carl Lundström, gjort sig skyldiga till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.

Domen överklagades till hovrätten, som i november 2010 justerade straffen för Peter Sunde, Fredrik Neij och Carl Lundström. Gottfrid Svartholm Warg uteblev från hovrättsförhandlingarna, varför tingsrättens dom mot honom på ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd slogs fast redan i höstas.

De andra tre valde att överklaga också hovrättens dom. Den 1 februari i år kom beslutet: Högsta domstolen meddelar inte prövningstillstånd.

Därmed kvarstår hovrättens beslut om tio månaders fängelse för Fredrik Neij, åtta månader för Peter Sunde och fyra månader för Carl Lundström.

Till det kommer ett skadestånd på 46 miljoner kronor som de ska betala tillsammans till de 13 olika film-, spel- och skivbolag som mötte dem i rätten, ett skadestånd som i och med räntan nu vuxit till 73 miljoner kronor.

I en mer traditionellt upplagd berättelse hade de vita kuverten, vars innehåll beskriver den krassa utgången av en historia som stundtals framstått som en cirkus, kunnat fungera som ett avslut.

Ett brott har begåtts. Domen har fallit. Nu ska bovarna skaka galler.

Punkt.

Men i berättelsen om The Pirate Bay får punkten snarare formen av ett kommatecken.

Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg är sprungna ur Piratbyrån, en löst sammansatt organisation som under 00-talet förde intensiva diskussioner om upphovsrätt kontra fri informationsspridning på nätet.

När The Pirate Bay startade 2003 var det som en del av Piratbyråns verksamhet.

Piratbyrån lades ned 2010, och medias intresse för The Pirate Bay svalnade betydligt efter tingsrättens dom. Det, i kombination med att lagliga tjänster som Spotify fick sitt genombrott, har gjort att olovlig fildelning av film, musik och spel på nätet redan nu har kommit att framstå som en parentetisk företeelse i historien.

Men det är egentligen en felaktig beskrivning.

Antipiratbyrån, en organisation som företräder filmbolagen i jakten på piratkopierade filmer, har varit en av de mest framträdande motståndarna till fildelning av upphovsrättsskyddade verk.

Enligt Antipiratbyråns jurist, Henrik Pontén, finns det i nuläget omkring 160 svenska fildelningstjänster i Sverige eller med koppling till Sverige. Att domen mot grundarna av The Pirate Bay vunnit laga kraft gör att Antipiratbyrån nu intensifierar sitt arbete med att stoppa de här tjänsterna.
– Vår ambition är att de här sajterna ska upphöra, att de ska lämna Sverige om det är utländska sajter, eller avslutas om de är riktade mot svenska intressen. Inledningsvis kontaktar vi dem och förklarar deras rättsliga status, att det de gör är ett brott. Om de inte lyssnar polisanmäls de, säger Henrik Pontén.

Några av dem som lyssnade var Dreamseed, en ganska typisk sajt i den svenska fildelningsfloran.

Sedan maj 2010 har sajten specialiserat sig på att tillgängliggöra svensktextade filmer. Enligt en person med insyn i verksamheten hade Dreamseed i snitt 30 000 unika besökare per dag.

Den 27 februari ringde Henrik Pontén hem till en av dem som startat sajten. Stäng ner innan midnatt, löd uppmaningen, annars tar vi till rättsliga åtgärder.

Snart möttes besökarna av en enkel sida med en uppmaning om att rösta på Piratpartiet.

”Om ni undrar varför vi lägger ner. Detta beror på att en del av oss fick samtal från APB (Antipiratbyrån) idag. Och även om vi älskar det vi gör. Så är det inte värt enorma böter”, förklarade personerna bakom sajten på Facebook.

160 fildelningstjänster kan låta mycket. Men personer inom piratrörelsen menar att det troligen rör sig om fler än så. Dessutom finns det ofta ett löst sammansatt nätverk mellan de mest hängivna användarna. Något som gör att en stängd sajt ofta leder till att en, eller till och med flera, nya sajter uppstår någon annanstans.

När Dreamseed stängde publicerades också en stripp av serietecknaren Max Gustafson på sajten. Teckningen visar hur några poliser släpar ut en handfull människor ur deras villor och trycker ner dem mot marken. ”Så där, nu har vi bara två miljoner fildelare kvar”, säger en av poliserna.

En ganska träffande bild.

För om fildelningstjänsterna i Sverige kan räknas i hundratals, räknas dem som använder dem i just miljoner.

Enligt Statistiska Centralbyrån fildelade över 1,7 miljoner svenskar mellan 16 och 74 år förra året. Det är en ökning med över en kvarts miljon jämfört med 2010. Även SCB:s undersökning inte säger något om hur stor andelen är som fildelar upphovsrättsskyddat material får det antas att den är betydande.

Och i stort sett ingen av dem känner att det de gör när de delar med sig av upphovsrättsskyddat material är brottsligt.

På Lunds universitet har det rättssociologiska projektet Cybernormer tre gånger sedan 2009 undersökt rättsmedvetandet kring olovlig fildelning. Genom att fråga tusen personer om deras omgivning tycker att det är fel att fildela och jämföra det med i vilken grad de tillfrågade själva upplever handlingen som kriminell kan forskarna få fram en så kallad normstyrka, alltså graden av socialt tryck, kring brottet.

Kring de flesta kriminella handlingar finns det ett mer eller mindre högt sådant tryck. Få skulle säga att till exempel rattfylla inte är fel. Kring det brottet finns det alltså en hög normstyrka. Man säger ifrån och sliter kanske till och med nycklarna ur handen på den onyktre. Att inte använda bilbälte tycker också många är fel. Det finns till och med ett socialt tryck mot att inte köra för fort.

Men kring olovlig fildelning är den sociala normstyrkan noll. Enligt Måns Svensson, doktor i rättssociologi och den som leder Cybernormer, är det här unikt.
– Man tycker inte att lagarna stämmer överens med sättet på vilket verkligheten fungerar, säger han.

Det intressanta, menar Måns Svensson, är inte frågan om varför det inte finns några sociala normer på området, utan varför det finns lagstiftning som inte har någon som helst förankring i hur människor tycker och tänker.
– Sannolikt finns det andra lagar som också har svagt stöd. Det som är exceptionellt i det här fallet är att det är en högaktuell fråga där den allmänna rättsuppfattningen och rättsväsendet hamnat helt på kollisionskurs med varandra. Båda hävdar starkt sin rätt, och det är unikt i Sverige, i en demokrati, att människor sätter sig så på tvären.

Internationella åklagarkammaren i Stockholm har sedan 2008 en egen enhet som arbetar med så kallade immaterialrättsbrott. Sedan 2010 har den här gruppen av åklagare bildat en gemensam organisation med polisen. Totalt arbetar nu tre åklagare och sex poliser med att utreda bland annat olovlig fildelning, varumärkesintrång och patentintrång.

När gruppen av åklagare i höstas gick från två till tre beskrevs det i media som att myndigheterna trappade upp jakten på den olovliga fildelningen. Men det håller Paul Pintér, som samordnar polisens arbete, inte med om.
– Det här med att man skulle prioritera det här, ursäkta mig, men det är rent skitsnack.

Olovlig fildelning klassas som ett angivelsebrott. Det betyder att den som lidit skada av brottet själv måste anmäla för att en förundersökning ska kunna inledas. Paul Pintér är den som tar emot alla anmälningar. För det mesta kommer de från organisationer som Antipiratbyrån. Han går igenom bevisning och begär ut namn på den som äger det abonnemang vars ip-nummer förekommer i anmälan.

För att bevisningen ska hålla i rätten måste det därefter göras en husrannsakan. Datorerna måste gås igenom och misstänkta förhöras.

Arbetet har resulterat i omkring 100 inledda förundersökningar sedan 2009, och utmynnat i hittills 18 domar.

Och när den omdiskuterade Ipred-lagen sattes i karantän i väntan på att Europadomstolen ska säga sitt om dess metoder har organisationer som Antipiratbyrån svårt att på egen hand systematiskt söka upp dem som delar med sig av film, spel och musik.

Enligt Daniel Westman, it-jurist och doktorand på juridiska institutionen vid Stockholms universitet, har det varit svårt för rättsväsendet att hitta fungerande och effektiva sätt att komma till rätta med upphovsrättsbrott på nätet. Att domen mot The Pirate Bay-grundarna vunnit laga kraft förändrar inte läget nämnvärt, menar han.
– Min bedömning är att det är viktigare för rättighetshavare att få till stånd bra, egna tjänster. Sanktionerna kommer aldrig att bli effektiva. De kommer att finnas, och kanske bli mer effektiva än vad de är idag. Men om de ska vara verkligt effektiva är de ofta inte godtagbara, vare sig juridiskt eller politiskt, säger Daniel Westman.

Därmed sätter han också fingret på var debatten befinner sig idag.

Det som under 2006 och fram till tiden omkring tingsrättsförhandlingarna mot The Pirate Bay-grundarna 2009 var en diskussion som främst handlade om huruvida det var brottsligt eller inte att fildela, handlar numera om personlig integritet kontra åtgärder som Ipred.

Symptomatiskt för den utvecklingen är att några av dem som tidigare ingick i Piratbyrån gick vidare och bildade den bredare Juliagruppen. Och att Piratpartiet, för vilka fildelningen var själva orsaken till att de över huvud taget startades, numera låtit sitt ungdomsförbund ta det största ansvaret för fildelningen.

2014 kommer Piratparitet främst att gå till val på integritetsfrågor.
– Vi tycker fortfarande att det är viktigt att man ska få dela med sig av kultur. Men det vi har gjort är att koppla ihop det med integritetsdebatten. Ska man stoppa fildelning måste någon veta exakt vilka filer du skickar och tar emot på nätet. Och det är problematiskt i ett samhälle där man jobbar på nätet, dejtar på nätet, pratar med kompisar på nätet, säger Piratpartiets partiledare Anna Troberg.

Trots att det svenska rättsväsendet nu gjort klart att det är olagligt att driva The Pirate Bay möts man fortfarande av det karaktäristiska piratskeppet när man loggar in på sidan.

Enligt mätföretaget Alexa är The Pirate Bay den sjuttonde största sajten i Sverige, större än både Twitter och Sveriges Television.

The Pirate Bays symbolvärde för piratrörelsen har beskrivits som dalande ända sedan de nu dömda grundarna för snart tre år sedan försökte sälja sajten till företaget Global Gaming Factory X för sammanlagt 60 miljoner kronor. Försäljningen misslyckades, och The Pirate Bays rebellstatus sjönk.

Trots det har The Pirate Bay fortfarande en betydande roll för den struktur av fildelningstjänster som finns på nätet. Flera av de största svenska sajterna använder till exempel The Pirate Bay som ett slags databas och lagringsplats, och är därmed beroende av The Pirate Bays existens för att över huvud taget fungera.

Och enligt pseudonymen Ernesto Van Der Sar, redaktör för internationella nyhetssajten Torrentfreak, är sajtens status oförändrad.
– Den massiva uppmärksamhet som The Pirate Bay fick i media gjorde den till piratrörelsens affischnamn. Sajten gör allt för att överleva, och hånar öppet rättighetshavare. Idag har de fortfarande den imagen, säger han.

Vilka som driver The Pirate Bay idag är inte känt. Sajten har blivit allt mer decentraliserad. Det som tidigare var en sida, en tracker som knöt ihop användarna, samt en databas med bittorrentfiler är idag bara en sökmotor och en samling av så kallade magnetlänkar som gör att fildelarna kan dela filer med varandra utan att The Pirate Bay behöver finnas där som knutpunkt.

Hela The Pirate Bays innehåll ryms idag på ett enkelt USB-minne och sägs vara utspritt på servrar över hela världen enligt ett system som gör det omöjligt att ange ett enskilt land som bas.

I samband med HD:s beslut flyttades dock The Pirate Bay till en svensk toppdomän. Som en markering, skriver The Pirate Bay på sin egen blogg.
– Jag tror att de vill testa systemet, säger Maria Ekelund, kommunikationschef på stiftelsen Punkt SE som förvaltar de svenska domännamnen.

Enligt henne förväntar sig Punkt SE inom kort någon form av påtryckning från svenska myndigheter om att stänga domänen.
– I våra avtal finns det en paragraf som ger oss möjligheten att stänga en domän om användningen av den strider mot svensk lag. Vi har valt att inte använda den möjligheten i det här fallet. Men vi förväntar oss att det snart kommer ett krav riktat både mot oss och andra aktörer, säger Maria Ekelund.

De som företräder rättighetshavarna pratar gärna om åtgärder olika sajter och mot piratkopiering generellt. Men vid frågor om hur de ska komma åt The Pirate Bay uppstår en sammanbiten tystnad.
– Vi uttalar oss i samband med att polisen agerar, säger Henrik Pontén.

Inte heller advokaten Peter Danowsky, som företrädde skivbolagen i The Pirate Bay-rättegången och som fortfarande för deras talan, vill kommentera om ett nytt svenskt tillslag mot sajten är att vänta.
– Men det kan väl inte uteslutas, säger han.

Förra fredagen gick The Pirate Bay själva ut med information på sin blogg om att det sedan 2010 pågår en ny, svensk förundersökning mot sajten. Men även från åklagarnas håll är det locket på. Fredrik Ingblad, som är en av de tre åklagare som ingår i internationella åklagarkammarens specialgrupp, hänvisar till förundersökningssekretess.
– De ryktena som är ute nu kan jag varken dementera eller bekräfta. Men ring om några veckor igen, då har jag kanske något kul att berätta.